Sömnlandet
Images generated by dream.ai
Kapitel 1
Efter mitt arbetspass tappar jag upp ett bad.
Blomoljan färgar vattnet rosa. Jag sänker mig ner med en suck och blundar. Verkligheten flyter ut i kanterna. Min pekare, som ligger farligt balanserande på karets kant, spelar släpiga sånger om våren, hjärtesorg och skrubbade pojkknän. Baby you and I are a ship meant to wreck, a city waiting to be burned.
En kund har kysst mig. Jag för fingrarna till läpparna och låter dem minnas hans rörelser. Något lever i mig på ett skönt sätt, som en ljummen eld. Jag flyttar fingrarna till min handled, där ett triangelformat ärr lyser. Jag ritar dess konturer med fingertoppen. Det påminner mig om den tid då jag såg annorlunda på mig själv och världen. När jag trodde att någon skulle komma och rädda mig när tiden var inne.
En man jag mötte på en bar sa att mitt yrkesval var ohållbart. Vad ska du göra när du blir gammal och grå, undrade han. Jag sa att jag inte räknade med att någonsin bli det. Jag löper fem gånger högre risk än Skimrets genomsnittliga population att dö i våldsdåd. Men det är inte huvudorsaken. Vi lever alla på lånad tid här. Varenda unge vet att de förmodligen aldrig kommer bli gamla.
Jag ligger kvar tills vattnet blivit jolmigt och spellistan på pekaren tagit slut. Tystnad igen.
Ångan från badet följer mig ut ur badrummet. Min svit är inredd i pastellfärger med girlanger och silkesdraperier. Jag torkar håret med en frottéhandduk och nyper mig av gammal vana i läpparna för att de ska svullna.
När jag är ren och torr går jag för att andas kväll. Adiel står på balkongen och spejar ut över gatan tre våningar nedanför. Han har ett tunt silkesskynke knutet kring höfterna och blickar upp mot natthimlen genom rökmolnen som sipprar ur hans mungipor.
”Hur var din kväll?” frågar jag.
Han vänder sig mot mig och ler innan han slänger fimpen över räcket.
”Schysst”, säger han. ”Men det gick för en kille innan han ens fått den ur byxorna.”
”Äsch då”, säger jag. Jag ställer mig bredvid honom och lutar mig mot räcket. Ett darrande fält av värme stiger mot himlen, kondensen av en kokande stad. Skimret är upplyst i ett spektrum från rött till blått, holografiska reklamer svävar som spöken över byggnaderna. Dansande kroppar.
”Du då?” frågar Adiel. ”Mår du bra?”
”Det är okej.”
”Har du fortfarande mardrömmar?”
”Jo.”
Det blir tyst en stund. Två män ropar och knuffar varandra nere på gatan.
”Jag har aldrig varit kär”, säger Adiel plötsligt.
”Det är en tuff värld att bli kär i”, säger jag.
”Mycket svårflirtad.”
”Du har alltid mig.” Jag betraktar Adiels kristallblå ögon som till hälften döljs av tjocka fransar.
Adiel kunde vara fotomodell eller filmstjärna. Jag tror att det skulle passa honom bättre.
Vi är alla här av olika anledningar. Några för att de behöver pengar, andra för att träffa människor. Själv gillar jag att njuta och än mer gillar jag att få andra att njuta. Men ingen av dessa saker stämmer in på Adiel.
Han är vilse.
Skimrets marknad badar i tuggummirosa ljus. Folk trängs för att komma åt de bästa grödorna, tjatter blandas med sommarregnet som smattrar mot det uppriggade plåttaket. Härdare sveper runt som gamar och visiterar folk till höger och vänster. Deras masker blänker och den gula id-skannern i deras pannor stirrar sig omkring som ett tredje öga. Innan jag ställer mig i den närmaste kön drar upp benlindorna och rättar till den glödande röda kragen som visar att jag är till salu.
Luften är laddad. Alla ser sig oroligt omkring, letar efter tecken på trötthet i varandras ansikten. Till ingen nytta. Sömnutbrotten är slumpmässiga och ingen har någonsin hittat ett samband mellan de insomnade. Det är som om det sitter en missnöjd gud där uppe och duttar död här och där.
Det var inte vårt fel, tänker jag. Det som hände med kvinnorna var inte vårt fel.
Enligt den allmänna uppfattningen är Sömnen inte en sjukdom. Den är ett samhällsfenomen, förklarade läraren noggrant i första klass när vi satt och vred oss i stolarna. Somliga av oss är menade att insomna, somliga av oss skonas. Det beror på vår kvalitet och våra livsval.
Jag köper två paket sockerdruvor och sätter mig på en bänk för att äta. Fruktsaften rinner nerför läpparna och hakan. Fylliga läppar, smal haka. Ett näpet ansikte; oskyldigt men sexigt. En känslig romantiker. Så beskrivs jag i registret där kunder kan bekanta sig med oss nere i lobbyn. Där kan de mäta och jämföra, se vem som passar bäst.
Att bli sällskapspojke var inte min ursprungliga plan, men jag kan inte heller erbjuda någon snyfthistoria om hur jag tvingades sälja min kropp för att slippa gatan. Efter att ha misslyckats med provet tre gånger och slutligen tog examen ansökte jag om att få jobba med klimatkommittén. Mitt lämplighetstest fläckades av siffror som låg långt under medel. Nästa idé var samhällsarbete men socialen ville ha någon med ”fler kontakter”.
Det var då en skolkompis föreslog att jag skulle gå till Locior. Bordellen letade efter unga, attraktiva arbetare. Det ingick mat och boende, det betalade bra. Och varför förneka det? Det kan vara underbart. De flesta kunder är bra, ensamma män som letar efter någon som lyssnar på deras problem. Förra veckan var det en som frågade mig om jag frös. När jag sa ja svepte han täcket runt mig och kysste mig på pannan. En del vill bara prata och kramas lite. Andra vill inte alls bli rörda, utan bara tillfredsställa mig.
Jag får syn på en gammal klasskamrat och vinkar halvhjärtat. Han nickar kort och vänder sig bort. Under mina tretton år i skolan klampade jag fram som genom lera och försökte hänga med de andra. Jag läste om Tveväldets historia och hur vi hamnade här, men hur många gånger jag än upprepade händelseförloppet kunde jag inte få ihop det. Varför var barriären så fantastisk? Och varför var kvinnorna så onda? När jag sa att jag inte förstod hade min lärare ett enkelt svar:
Det är för att du inte är begåvad, Nolan.
På en holoskärm talar rikskansler Durander med haltande stämma. Osain Durander är ordförande i Rent Val, ett av de sittande partierna som utmärker sig genom att predika kyskhet som människans högsta dygd. Det behöver inte sägas vad de tycker om oss.
Jag placerar läpparna mot en druva och suger ut de sista saftdropparna. Det kittlar på tungan. En elvagn med ett varningsmärke rullar förbi. Biologisk fara, signalerar det.
Ingen vet varifrån Sömnen kom. En del säger att den är en kvarleva från kriget, andra att det är kvinnorna som sprider den för att håna oss. Medan vi hoppas på genombrott i botemedelslabbet röjs det årligen plats för fler kryopoddar där vi fryser ner de smittade för att sakta ner processen.
Det värsta med Sömnen är att den inte är särskilt märkbar. Den är inte smärtsam eller ful. Man skulle nästan kunna kalla den vacker – små, ljusröda fläckar klättrar uppför halspulsådern som rosor och en tilltagande, varm trötthet. De sover mer och mer tills de en dag inte vaknar.
Jag har aldrig träffat en kvinna och jag tror att jag aldrig kommer att göra det. Barriären som skär igenom Tveväldet firar sin femhundratjugosjätte födelsedag. Den har stått kvar ända sedan tiden då vår värld delades upp i kvinna och man och allt annat deklarerades som en omöjlighet.
Med Separationen kom även Purifytestet för att rensa bort de som inte hörde hemma i någon av kategorierna, eller de som skickades till fel pol. Jag tyckte det var enkelt, en serie frågor om självkänsla och tillhörighet, men det var inte så för alla. Jag vet att en på hemmet underkändes. Jag minns inte hens namn, men mycket väl uttrycket av skräck i hens ansikte när härdarna dök upp. Hur hen storgråtande svor vid att hen var en pojke som bara skämtat under testet.
Det är bara en av de många grymheter som dagligen fläckar vårt samhälle, men händelsen måste ha gjort ett intryck på mig, för som sextonåring deltog jag i en demonstration mot behandlingen av dem regeringen föraktfullt kallar ”abnormer” och för avskaffandet av Purifytestet. Vi viftade med flaggor och sjöng visor om rättvisa och solidaritet men härdarna avbröt eventet efter tio minuter. De som gjorde motstånd tillfångatogs. Jag sprang tillbaka till hemmet som en fegis, jag ville inte bli slagen.
Jag drömmer om tungor. De brännheta spetsarna borrar sig djupt ner i min hals. Mörka figurer med lysande ögon dansar runt mig, blöder neon och talar sjukdom.
Jag vaknar av mitt eget skrik. De varma tungorna dröjer sig kvar, jag fäktar och river i nattkåpan för att dra ut dem. Jag kommer på fötter, springer ut i badrummet och tvättar ansiktet med iskallt vatten. Drömmen sitter som plast över huden.
När jag är säker på att jag är vaken drar jag på mig parkasen. Bordellen ligger tyst, utan de vanliga skratten och ropen som perforerar luften. Endast de dimmiga lysrören på väggen kastar sitt kalla sken över golvet. Jag smyger ut genom dörren, drar upp huvan och fortsätter ned längs bakgatan som slingrar sig vid sidan om dräneringstunnlarna.
Jag älskar Skimret på natten, mest för att man inte kan se hur rent allting är. Man ser inte de kala ytorna, laddade med bioelektricitet som sägs stöta bort Sömnen. Det ultravioletta ljuset, som vanligtvis hjälper till att peka ut rosorna på folks halsar, är nu släckt. Även holoskyltarna med de
skrikiga reklamerna är släckta, och i stället man kan se stjärnorna spänna ut som ett täcke över taken.
Mina ben är rastlösa. Jag småspringer, passerar elstationer, butiker som säljer dyra biomesher och hemlösa satar som slinker in i skuggorna när jag närmar mig. Den glänsande barriären flimrar bakom byggnadernas silhuetter som en oändlig bergskedja. Det är svårt att se var den börjar, materialet reflekterar en exakt kopia av staden, som om vi satt fast i en spegel. Jag ser min egen figur närma sig och sträcker fram handen. Mina fingrar nuddar vid väggen. Den är varm och pulserar av elektricitet.
Barriären håller oss inte bara isär, den berättar även för oss vilka vi är. Den är menad att definiera vad som är vi och vad som är de. Vi gillar att inbilla oss att den restes som ett straff för kvinnornas brott. Men vi vet att det är tvärtom. Allting sker på deras villkor. För att blidka dem ger vi pengar, grödor, vårt bästa dna och offergåvor. De ger oss barn. Det är en bra överenskommelse. Bättre än krig.
Vi har legat i krig en gång. Först kom Skörden. Det var när vi upptäckte biokrigsföringens potential. De nya vapnen var inte gjorda av metall, utan kött och ben och allt som hör en människa till. Kvinnokroppen var den perfekta värden. Regeringen fångade folk och använde dem som odlingar för de olika experimentella plågorna. Det sägs att Sömnen var en av dem.
Många av oss beskyller kvinnorna för vad som hände sedan. Jag håller inte med. Det var tyranni. Våld var sista utvägen. Hade vi inte gjort samma sak om det varit våra kroppar?
Det ingen räknade med var hur experimenten med kvinnokroppen kunde vändas emot oss.
Kvinnan ändrades. Hon gick igenom en påtvingad evolution och blev något annat. Postmänniska, demonfågel. Teorierna är många. Vad vi vet är att hon är oändligt mycket starkare än vi. Hennes kropp är överlägsen tack vare århundraden av genteknik baserad på det som ursprungligen var menat att kontrollera henne. Är det inte den perfekta ironin?
Kvinnans överlägsenhet gjorde att kriget snabbt tog slut.
Jag blundar och ser barriärens sken genom mina slutna ögonlock. Stötarna flödar genom mig som musik. Jag föreställer mig staden på andra sidan, hur den vecklar ut sig som ett dragspel. Jag undrar om de lever som vi.
Jag undrar om de dör som vi.
Kapitel 2
På barnhemmet där jag växte upp lärde vi oss tre saker. Ett: du föddes av en kvinna och fördes hit med livstransporten som förbinder polerna genom en tunnel långt under jord. Två: du blev inte vald för adoption, därför är du här. Tre: som reservunge är ditt mål att få ett par att gilla dig tillräckligt mycket för att ta dig härifrån. Vi som misslyckades med det blev utslängda när vi fyllde arton.
Jag vill ogärna tänka på hur jag själv nästan blivit vald. En man från Botpartiet tingade mig vid livstransporten. Jag vet inte vem han var, de vägrade säga hans namn. Två dagar senare lämnades jag på hemmet med de andra överblivna, med det oförklarliga triangelformade såret på min vänstra handled.
Av någon anledning känns det så mycket värre än att ha blivit bortvald från början. Det var som om händelsen fört med sig en förbannelse, för var sjätte månad när nya, ivriga par från Skimret kom och föreståndarna ställde upp barnen på led för inspektion fick jag vänta i vår sovsal. De sa att hälsovårdaren upptäckt en brist i mitt immunförsvar som gjorde att jag inte var lämpad för en familj. Det gjorde mig rasande. Jag skrev fula ord med kritor på sovsalsdörren. När jag fick veta att Lod precis blivit vald av ett förtjusande ungt par kastade jag hans favoritleksak i väggen så att den gick sönder. När jag stod och diskade tallrikar i köket som straff kom magister Trend förbi och lade en hand på min axel. De andra vill inte att du ska veta det här, sa han och nuddade vid triangelmärket på min handled. Men du är speciell, Nolan. Det är därför vi inte kan låta dig gå förrän du klarar dig själv.
Vi började grundundervisningen. Andra skoldagen berättade läraren för oss att vi skulle hitta en partner att lära känna under året. Hjälpa varandra med läxorna, finnas där för varandra när ångesten började växa i oss som tumörer. Jag gillade en fräknig pojke med för stora kläder men han sa att mina vader var tjocka. En bredaxlad storm till yngling vid namn Berrett gillade mig dock, och efter att han pekat på mig med ett sågtandat flin hade jag inte något att säga till om. Läraren sa att vi var ett bedårande par, fastän Berrett kallade mig efterbliven i klassen när vi skulle läsa högt och retade mig för mina rundade höfter. När vi blev äldre började han kräva att bli kramad. Enligt honom slog föreståndarna honom när vi andra inte såg och han behövde tröstas. Jag vet inte om det var sant eller inte. Han sa att han hade så ont och sedan höll han om mig länge så att jag svettades. Han klämde på mina bröstvårtor. En gång bet han mig så hårt i nacken att det började blöda. Jag grät. Då blev han sur och sa att jag alltid bara tänkte på mig själv.
Under vårterminen i sjuan började han somna vid pulpeten och svara fel på lärarens frågor. Vi skrattade åt honom och när han slutade komma till skolan hurrade vi och skrev glåpord på hans pulpet. Och fastän min röst skakade sa jag till läraren att jag var glad att han var borta.
Grymhet kommer aldrig att ta dig någonstans i världen, Nolan, sa magister Mander. Som om jag var ynklig och småsint som var lättad. Förstår du inte att han var en skadad pojke? En rädd pojke? Varför rapporterade du inte vad han gjorde? Vilken slags person är du, Nolan? Egentligen?
Bordellen andas upphetsning. Crying Lobsters strömmar ur högtalarna och får de hjärtformade lysrören längs väggarna att vibrera. Lobbyn är full av berusade politiska högdjur från stadskommittén samt köpmän som talar med svajiga röster. Jag slickar på en klubba medan jag banar mig fram mellan kropparna. På väg till mitt rum hör jag någon som gråter i korridoren. En av de nya rekryterna sitter hopkrupen mot väggen och skakar. Han är bara en pojke, knappt lovlig, med dockaktig uppåtnäsa och begynnande små fjun på hakan. Jag vet att han behöver pengar eftersom hans bror har somnat, och de ska lägga hans bror i iskammaren.
Bordellen är inte en laglös hamn. Här finns regler som glöder på infoskärmarna när man träder in genom dörren. Du får inte slå din sällskapspojke. Din sällskapspojke är inte tvungen att kyssa på mun. Din sällskapspojke får inte ha ont. Du får inte hota din sällskapspojke eller fråga efter din sällskapspojkes personliga uppgifter. Ett tag hade vi kameror i varje rum som extra säkerhetsåtgärd, men de avskaffades efter att kunder klagade på att inte kunna koncentrera sig. Nu får vi nöja oss med en alarmknapp under nattygsbordet.
Adiel dyker upp i korridoren, balanserande en silverbricka på ena armen. ”Hej, Oh-Noes. Ditt skift började för tio minuter sedan, minns du?”
Jag hade glömt att vi kommit överens om att byta arbetspass ikväll eftersom han har en dejt. Jag slirar på korridorgolvet och drar upp benlindorna som åter hasat ner. En åtsmitande ilska tar för stunden över det vanligtvis medgörliga i min kropp. Jag är inte på humör att arbeta ikväll. Jag vill avskärma mig från världen, stänga alla sinnen, inte låta dem komma åt mig. Jag överväger flyktigt att låta min kund gå hem otillfredsställd. Det är vår rätt att neka eller avbryta ett möte. Ändå lyckas jag bygga upp en viss förväntan under de sista tio metrarna, och klistrar på ett desperat leende innan jag öppnar dörren till min svit.
”Förlåt att jag...”
Orden faller ur min mun. Jag skulle när som helst bli chockad över att se rikskansler Durander ligga utbredd på min säng. Osain Durander från holoskärmen. Durander med den ojämna rösten och rynkorna som sladdrar när han pratar. Durander som kallar oss avskum och säger att vi är orsaken till att samhället sitter fast i gyttjan.
Det värsta är att Durander ser livlös ut. Han ligger med huvudet hängande över kanten och spyor som droppar från hakan. Munnen är halvöppen och ögonen uppspärrade som om han sett himlen öppna sig.
Jag backar ut och smäller igen dörren efter mig. Lutar mig mot den. Hjärtat flämtar. Jag ser mig omkring i den tomma korridoren. Sedan sväljer jag och öppnar försiktigt dörren till sviten igen.
Durander har inte rört sig. Jag går runt honom tre gånger innan jag knäböjer bredvid honom.
”Kansler Durander?” Jag lägger en hand på hans hals, söker efter en puls. Huden är kall och sladdrig som ojäst deg, och ingenting bultar inunder.
Min tunga lossnar och jag ropar på hjälp, ropar så att det skallrar mellan väggarna och överröstar stönen. All skräck inuti mig väller fram på en gång. Ute i korridoren börjar alarmet ringa och det skärande ljudet lugnar mig förvånansvärt snabbt. Hjälp är på väg.
Någonting knastrar under mitt knä. Det är en pekare med en stor spricka i skärmen. Vid den blinkande markören finns ett osänt meddelande riktat till en ännu inte namngiven mottagare. Det står:
Botemedlet finns i kvinnan
Steg närmar sig utanför dörren, och här sitter jag med bevismaterial i min hand. Botemedlet finns i kvinnan. Ett påstående som kunde få vem som helst dödad.
Jag sveper upp menyn med tummen och trycker på radera. Bokstäverna försvinner och skärmen blir blank.
Kapitel 3
”Kan du förklara igen, tack?”
Rikskansler Guinn, som representerar Biodefenspartiet, vrider sig besvärat i sätet. Varje företrädande minister från Eliten samt deras underpartier har samlats i aulan som är menad för presskonferenser. Idag är det jag som är talaren, de publiken. Deras blickar tränger rakt igenom mig. Några av de mindre partiernas representanter håller sig i bakgrunden, de står och svajar i dörröppningen för att fånga en glimt av sällskapspojken.
En del av mig ville springa när de kallade mig till förhör. Jag är tacksam över att inget officiellt åtal väckts och jag således slipper genomgå en rättsprocess. Men det jag sett på Duranders pekarskärm bultar i mig som ett skrik som måste komma ut. Mitt samvete värker. Jag kan inte känna mina ben. Jag har svettats sedan härdarna visiterade mig vid ingången.
Vi kallar dem härdare, vilket nästan låter positivt, som ett nödvändigt ont som gjorde oss starkare. Det finns två sorter: de vanliga vi ser på torget och i folkmassor, och rovhärdarna som jobbar för Eliten. Rovhärdarna står i hörnen och stirrar på mig nu. De ser annorlunda ut, grymmare, med tunga vapen och flexiglasrustning som får deras kroppar att blänka som kristall. Förutom det tredje, robotiska ögat i pannan har maskerna ventiler som ser ut som stora, grinande munnar.
På vägen in noterade jag att rikshuset är stort, men ödsligt. Det rymmer breda korridorer man går vilse i och stora salar som man måste maka sig igenom med sidan pressad mot ena väggen, rädd att golvet i mitten ska rasa. Taket i aulan väser ovanför oss, de små rören pumpar ut enzymer som Bioförsvarspartiet envist hävdar att ska hålla Sömnen borta.
”Hur kom det sig att du hittade kroppen?” frågar rikskansler Guinn. En liten drönare svävar omkring mig och fångar mina svar. I linsen sitter sensorer som analyserar mina uttryck, inte direkt en lögndetektor, men tillräckligt för att göra mig hypermedveten om mina läppars rörelser.
Jag kisar ner mot mina kängor.
”Jag bytte arbetspass med en kollega. Jag trodde att Durander var en kund.”
Guinn suckar och byter ställning ännu en gång.
”De säger att han dog av kroniumförgiftning.”
”Han hade kräkts.”
”De hittade tabletter i ditt rum, Nolan.”
”Jag använder dem för att sova ibland. Bara en laglig dos.”
”Har du någonsin haft en personlig tvist med rikskansler Durander, herr Nolan?”
”Självklart inte. Han håller sig borta.”
”Vi vet alla att han hatade din sort”, säger Guinn. ”Hotade han dig?”
”Vi har aldrig talat, sir.”
”Och ändå råkade han befinna sig på ditt rum igår kväll.”
”Jag vet inte vad han ville.”
”Sir.” En medlem i Botpartiet, med en lång, bakåtkammad hästsvans reser sig. ”Övervakningskameran i lobbyn visar att herr Nolan arbetade i baren från kansler Duranders ankomst tills hans olyckliga frånfälle. Dessutom visar obduktionsrapporten att kroniumet kom från en injektion, inte via tabletter.”
Värken i magen blir för stor. Orden jag tryckt bort från skärmen måste ut. Jag fylls av ett kall att agera, att göra min plikt. Det sista jag vill ha är ansvar för någon.
”Han skrev ett meddelande på sin pekare”, säger jag. ”Det stod att kvinnorna har ett botemedel mot Sömnen.”
Det blir dödstyst för några sekunder. Sedan börjar upphetsade mummel sprida sig längs bänkarna och enzymernas väsande läte tycks tillta i styrka. Rikskansler Guinn ser på mig som om jag trillat genom taket.
”Vad hände med detta meddelande?” frågar han.
”Jag raderade det”, säger jag.
”Du raderade det?” Guinns vänstra ögonbryn åker upp i pannan.
”Jag fick panik.”
”Så vi har inget annat än ditt ord på att det här är sant?”
”Ja, sir.”
”Nolan, försöker du skapa masshysteri?”
”Nej.”
Guinn kliar sig på näsan.
”Men varför sparade du inte meddelandet?”
Förhöret fortsätter i samma spår en dryg kvarttimme innan Guinn deklarerar att fallet är avslutat och att de slösar sin tid på att prata med en sällskapspojke. Inspelningarna från drönaren stöder min oskuld och jag får till min lättnad stiga av podiet.
Jag börjar gå i riktning mot huvudingången, men hör viskningarna från korridoren. Jag vänder om och slinker ut genom dörren till besöksrummet i stället. Det är ovalt och luktar cigaretter, stress och kaffe som har bränts vid på snabbspisen.
Jag går fram till en varuautomat som står monterad vid väggen och fumlar för att dra fram bitkortet. Väljer Bubbelfräz. Det är en karamell som exploderar i sursött när man biter i den. Kittlandet mot gommen känns lite som det man känner i magen när man är kär.
Paketet fastnar halvvägs genom luckan. Jag sticker in fingrarna för att peta loss det. ”Ursäkta mig.”
Jag drar till mig handen och vänder mig om. En ung man stänger försiktigt dörren till besöksrummet bakom sig. Hans brunsvarta hår ligger yvigt över hjässan. Den långa rocken med ordensband talar om att han är politiker, men sättet tyget viker sig kring axlarna får mig att tro att han inte är särskilt erfaren.
”Ja?”
”Jag hörde vad du sa där inne.” Hans ansikte glänser i neonskenet från fönstret. Ögonen är bärnstensfärgade och inramade av guldkajal.
”Vi är opponenter”, trevar han. ”Vi, mitt parti alltså. Vi vill öppna barriären.”
Jag kommer mig inte för att säga något. På den unge mannens bröst sitter en pin med texten SOUP.
”Jag tror du kunde ge oss en värdefull synpunkt”, fortsätter han utan att vänta på mitt svar. ”En intervju. Med rätt vinkel kunde vi rikta allmänhetens blick mot det verkliga problemet. Om du vill.”
”Ja, varför inte?” Jag kämpar för att förstå vad han vill.
”Får jag bjuda dig på lunch?”
”Jag är ledsen, men jag jobbar inte just nu”, säger jag.
”Va?” Han ser förskräckt ut, med en antydan till rodnad flimrar över kinderna. ”Jag menade inte så.”
”Åh”, säger jag. ”Ja, okej.”
Den unge politikern lyser upp. Han sträcker fram sin hand.
”Jag är Lum”, säger han.
Ett ögonblick stirrar jag dumt på hans hand, för det är så länge sedan någon bemödat sig med gesten. Sedan tar jag den försiktigt. Den är varm och lagom fuktig.
”Nolan”, säger jag.
”Trevligt att träffa dig”, säger Lum, som om att stå och tala med en sällskapspojke i rättshusets besöksrum inte besvärade honom mer än väsandet från ventilerna i taket.
Lum väljer ut en liten bistropub i de finare delarna av centrum. Bartendern höjer ett ögonbryn när vi slår oss ner vid disken, men säger ingenting. Högtalarna spelar låg musik.
Lum ser roat på min tallrik.
”Sockergummin? Allvarligt?” Hans uppenbarelse bär något avväpnande över sig, från skrattgroparna i kinderna till den lekfulla hårlocken som jämt smiter ur frisyren och kittlar hans ögonbryn.
”Jag tror jag sett dig på nyheterna”, säger jag.
”Låt mig gissa.” Han ler. ”På rulerdagen, eller hur?”
Enligt historien var Herald Ruler den stackare som utsågs till ordförande för männens intressen när vi förlorat kriget. Separationen togs inte emot väl av alla, speciellt inte av dem som hade älskade på andra sidan. Ruler tillfångatogs senare av en grupp rebeller. Videor av gärningsmännen som torterar honom cirkulerade på sociala media tills regeringen äntligen hittade gömstället. Jag har hört att de fortfarande kan hittas på de mörka kanalerna på nätet. En pojke i min klass påstod sig ha sett dem.
Varje år hålls en ceremoni till Rulers ära i Skimrets innerstadskvarter. Jag drar mig till minnes tillställningen på torget ifjol, när en grupp män från Segregationspartiet hållit tal om separata samhällsklasser och deras betydelse i kampen mot Sömnen. Evenemanget hade urartat när en bomb av blodröd färg exploderat ovanför dem och en ung man äntrat scenen med slagorden ”Öppna transiten eller drunkna i skiten”. Händelsen prydde holoskyltar i flera dagar.
Nu sitter den unga mannen framför mig.
”De stängde av mig i två månader”, säger Lum. ”Tydligen får man inte ens protestera i den här provinsen längre.”
”Du var bra”, säger jag.
Lum nickar. Han har en pekare på bordet framför sig och fingret redo att följa mina ord. Med det andra rör han om i sitt kaffe, som fortfarande ångar. Han rycker inte till fastän det borde göra ont. Jag betraktar honom utforskande.
”Okej”, säger Lum. ”Så vad skulle du säga är det värsta, det absolut värsta med vårt samhälle idag? Förutom Sömnen.”
Jag tuggar på ett sockergummi för att köpa tid. ”Ingen snö”, säger jag.
”Ingen snö”, upprepar Lum. ”Och hur skulle du säga att ditt jobb påverkat din samhällsställning? Går du ut ensam?”
Jag, som inte förväntat mig frågan, kliar mig i nacken.
”Tja, det är inte så illa.” Jag tänker på den arbetslöse mannen från ytterdistrikten som brast i gråt när jag föll ner på knä framför honom. Du behöver inte göra nåt. Bara sitt här och håll om mig, är du snäll.
”Locior är rättvis”, säger jag. ”Vi får alltid lönen i tid, och sviten är trevlig. Vi ser efter varandra.”
Lums bärnstensbruna ögon betraktar mig så länge att jag får lust att springa därifrån. Han stryker hårlocken ur sin panna.
”Nolan, är det verkligen vad jag frågade?” säger han.
”Vad menar du?” Jag byter till offensiven. Jag är trött på att få medlidande blickar, trött på att låtsas att mitt liv är ett helvete och att jag hatar mig själv för att ha valt den här vägen. Men ingen vill höra om en sexarbetare som gillar sitt jobb. ”Du, jag är ledsen om det inte är svaret du ville ha, men…”
”Jag syftade snarare på din fritid”, avbryter Lum stillsamt. ”Hur folk ser på dig utanför jobbet. Tvingar de dig att bära den där?” Han pekar på min lysande röda krage. ”Inget illa ment, men du ser ut som en vandrande måltavla.”
”Jag trodde det här skulle handla om barriären”, säger jag.
”Det handlar om få folk att förstå.” Lum fortsätter röra med fingret i sitt kaffe, som av någon anledning inte verkar bränna honom. ”Att sätta sig in i din situation är det första steget till att inse vad som gick fel från början. Jag pratar inte om ditt leverne”, förklarar han. ”Jag pratar om dem, där ute.” Han gör en gest mot pubens övriga gäster, av vilka flera stycken kastat hånande blickar på mig sedan vi kom in. ”Hur de behandlar dig. Tycker du inte att vi alla kunde dra nytta av lite förståelse? För våra egna, för dem som inte passar in. Och för kvinnorna.”
”Kvinnorna har ett botemedel”, säger jag. ”Det vore anledning nog att åtminstone försöka förhandla med dem.”
”Tror du att de kan bota Sömnen?” frågar Lum.
”Det var det rikskansler Durander trodde. Och förmodligen det som ledde till hans död.”
”Mhm.” Lum undviker min blick, trummar med det kaffedränkta fingret mot sin haka. En kall insikt färdas som en nagel längs ryggraden.
”Du tror mig inte”, säger jag.
Lum ser skuldmedveten ut. Sockergummit i min mun sväller upp när jag inser att jag blivit utnyttjad.
”Det var trevligt att träffas.” Jag reser mig från stolen och drar upp parkasens huva. ”Hoppas folk gillar intervjun.” Jag går mot utgången och ser mig inte om, inte ens när en man vid bordet jag passerar sträcker ut handen och smeker mig över höften. Jag har lärt mig att bära min parkas som en rustning, ogenomtränglig för omvärldens sökande fingrar, men ändå svider huden som om jag legat naken på glödande kol.