Glasvaggan
Images generated by dream.ai
Kapitel 1
Hjärta av glas
Det gamla monumentet i parken är dyblött och täckt av fallna löv. Mossan växer över de avbildade figurernas hud, och åratal av förorenat regn har fått ansiktsdragen att smälta som droppande stearin.
Skulpturen föreställer en kvinna. På sina axlar bär hon ett barn. Dess huvud är avhugget, tårar av rost rinner över moderns spetsiga byst och täcker inskriptionen på plaketten till hälften.
För mänskligheten.
Jag har alltid hatat den här statyn. Allt från kvinnans korkade, undergivna uttryck till rosten kring hennes mun som får det att se ut som om hon tagit en tugga av barnet. Ändå stannar jag här varje dag på väg hem från skolan. Det är något makabert ljuvt över det, som en gammal övervuxen gravsten står den där och markerar förlusten av allt vi var och kunde ha varit.
En ring av nakna träd inhägnar det förfallna parkområdet. Bortom dem lyser staden med sin kåpa av vittrande fasader. Ångmoln som läckt ur bränslegeneratorerna kryper fram över gatorna och sveper in allting i en drömlik slöja som gör det svårt att urskilja saker på avstånd. De igenbommade byggnaderna och smala gränderna verkar fortsätta i det oändliga, och locket av dis ovanför våra huvuden får det att kännas som om vi alla simmade runt i ett mycket grunt akvarium. Att titta upp mot det vitgrå taket som trycker ner oss ger mig andnöd.
Genom dimman släpar sig figurer i stora huvor och trasiga kläder fram på led. Som en kedja av fångar passerar de mitt synfält och slukas sedan en efter en. De kommer. De försvinner. Någon annan tar deras plats.
Det har gått 327 år sedan Kriget om Livet. 327 år sedan vi låste dörrarna och instiftade NFU – Nya Fredliga Unionen. När resten av världen fortfarande krälade i dammet handlade vi snabbt. Koloniserade om. Reste murar. Höll galningarna ute. Visste: bygga eller dö.
Mina nackhår reser sig plötsligt, som om en osynlig hand smekt över kotorna. Jag snor runt. Med varje nerv på helspänn granskar jag omgivningen. Så vitt jag kan se är jag ensam. Inte en levande själ i sikte, bara stenbyggnader, broar och skyltar med regler införda av Humanerna. Inga höjda röster. Inga burna vapen. Vid misstanke om smuggling eller handel med konstgjordingar, rapportera till närmaste instans. Det enda som hörs är vattnet som droppar ner i ett stuprör. Det luktar surt av förfall. Rädslan ligger som giftiga molekyler i luften, hopas i dimman, tär på oss på samma sätt som det frätande regnet äter igenom fasaderna.
Jag börjar springa. När jag väl kommit i gång är det svårt att sluta, och jag ökar farten medan leran sprätter uppför mina byxben. Jag stannar inte förrän den kalla höstluften får luftrören att dras samman så att jag måste vika mig dubbel och hämta andan precis framför en till hälften raserad stenvägg.
Jag tittar upp. En politikers bistra ansikte blickar ner på mig från en stor valaffisch. Under honom klättrar diverse budskap i graffiti. Ett av dem skriker fan ta er alla, ett annat föreställer en cylinderformad tank. I den slumrar en klump som påminner om ett grodyngel, fastsurrat i sladdar.
Ingen tid att leka Gud. Stoppa produktionen.
Jag börjar springa igen.
”Taalia!” Pappas gälla röst hälsar mig när jag slår upp dörren till vår betongklump till lägenhet. ”Det är nästan mörkt ute. Tror du jag vill ha hem dig i småbitar?”
Jag biter ihop käkarna och lutar mig mot väggen för att dra av mig kängorna. Hjärtat bultar fortfarande hårt efter språngmarschen.
”Ursäkta. Tiden gick så fort.” Jag vill helst inte erkänna att jag tagit omvägen genom parken för att stirra på monumentet igen.
”Kom in då.” Pappa höjer ett ögonbryn. Jag hänger upp jackan och den stickade, knälånga övertröjan på en av galgarna som dansar upp och ner en stund av tyngden i klädesplaggen. Utanför hör jag ånggeneratorer brumma och folk prata med upprörda röster. Världen pressar sig mot husväggarna och vill desperat komma in. Jag fäller snabbt ner säkerhetsbommen över dörren.
Lägenheten hälsar mig välkommen med en hemtrevlig doft av kryddor och bränt fett. På bordet står en rykande skål slamsor som jag tror ska föreställa köttbullar. Jag plockar upp en och biter försiktigt i den. Grimaserar åt den gummiaktiga konsistensen.
Konstgjort fabrikat.
”Det är tio gånger billigare”, säger pappa svävande. ”Inget är äkta i världen längre. Du kan lika gärna acceptera det.”
På pin kiv spottar jag ut köttslamsan i vasken.
En monoton röst spinner i vardagsrummet, den kommer från en liten teveskärm som är inmonterad i bortre väggen. Bilden sprakar och hoppar, men jag kan se att den föreställer parlamentet med ljuvt turkosa väggar. I förgrunden syns en medelålders man med välkammat, grånat hår och ögon som ramas in av fyrkantiga glas. En liten ruta i vänstra hörnet upplyser tittarna om att han representerar Humanerna.
”... att skapa något bättre”, grymtar han. ”Varje glasbarn innanför Unionens murar är skyldigt att anmäla sig för registrering. Alla försök att producera, handla med eller gömma konstgjort liv kommer att betraktas som förräderi mot nationen.”
Ett rungande medhåll stiger från åhörarna. Mannen rynkar pannan och stirrar ner i sina papper. Bakom honom skyndar män och kvinnor förbi medan de kastar förskrämda blickar mot linsen.
”Låt oss tala om det verkliga problemet.” Mannen med det grånade håret flätar långsamt ihop fingrarna. ”De här arkitekterna. Idealistiska dårar. Tack vare dem smugglas dussintals glasbarn in genom murarna varje dag. De bygger en armé där ute, en armé vars främsta syfte är att infiltrera vår befästning och leta efter svagheter. Detta hotar allt vi strävat efter. När tiden kommer måste vi ...”
Bildrutan flackar till och slocknar. Bakom mig står pappa med sitt vanliga bistra uttryck och fjärrkontrollen i handen.
”Jag önskar att du skulle sluta lyssna på det skräpet. Regeringen jagar sin egen svans. De skulle inte känna igen ett glasbarn fastän de snubblade på det.”
Jag vill protestera men nöjer mig med att rycka på axlarna. Ovanför spiselhällen hänger ett bleknat porträtt. Kvinnans leende strålar genom åren. Jag ser mitt eget ansikte avtecknas i reflektionen, det står ut som en böld i jämförelse. Förutom det blodröda håret har vi inte mycket gemensamt. Min mun är tunn och hopsnörpt, jag ser alltid ut som om jag luktat på något surt. Min hy är fnasig, kindbenen på tok för breda och ögonen har samma färg som dikesvatten.
Mamma värker i varje fiber av min kropp. Het. Pulserande. Jag blundar och föreställer mig det vackra ansiktet rivet i strimlor. De singlar ner likt rosa snö.
Styckad. Slaktad.
”Vem gjorde det?” Det var min barnsliga fråga en gång i tiden.
”Ingen. Det var en protest. De kastade splittergranater. Det gick knappt att identifiera kropparna.”
”Vem gjorde det? Deras eller våra?”
Jag minns hur pappa suckade.
”Du måste sluta tänka så där, Taalia.”
Under middagen är pappa tystare än vanligt. Mina käkar värker när jag försöker tugga genom de sega köttbitarna. Nyheterna flimrar förbi på skärmen i vardagsrummet. Demonstrationer. Upplopp. Stor smuggeltransport stoppad vid gränsen. Någon sköt ner fem personer innan han hängde sig från segervalvet på torget. Bilden visar gråtande ansikten, skrikande munnar, meditrupper bär iväg kropparna. Mannens ögon är vidöppna där han dinglar lealös i snaran. På hans rock står det skrivet i svart sprittusch: Arkitekter, res er.
Jag stirrar ner i min tallrik, där jag delat upp det konstgjorda köttet och rotmoset i varsin hög. Vi och de. Och mellan oss, balanserande på kanten av glaset som skiljer oss åt, Humaner i röda uniformer redo att slåss för vår säkerhet. Vår värld puttrar under ytan, sviktar med varje andetag. Vi mot dem.
Humanerna har rätt. Det är arkitekternas fel att vi är här. Den genetiska formgivningen blev populär efter krig tre – det blev effektivt, naturtroget och billigt att producera barn. Folk odlades som tomater på rad. Fysiskt optimerade, och dessutom – vem vill ha en vanlig, tråkig människa nu för tiden? – utrustade med ett bioteknologiskt försvarssystem vi kallar nätverket.
Det var nätverket som ledde oss till krig fyra.
Jag svävar i luften en meter ovanför min säng.
Mina ögon är slutna, min kropp fladdrar som ett lakan i vinden. Och genom allt rusar ett digitalt vrål, som en oändlig telefonsignal. Jag sätter mig käpprätt upp. Kallsvetten får täcket att klistra sig mot huden. Endast en liten skära fattas i månen utanför fönstret.
Stillheten som råder känns overklig. Jag känner den välbekanta domningen sprida sig längs handflatorna.
En smäll hög som ett pistolskott från nedre våningen slår hål på mina tankar. Jag fryser till och lyssnar. Någon rör sig där nere, med steg som ekar mot metall.
Jag reser mig ur sängen så snabbt att täcket snor sig som en snara kring vristerna och jag faller raklång med näsan i mattan. Ursinnig och generad sparkar jag mig ur tygerna, varpå jag snappar åt mig järnröret jag har liggande på nattygsbordet. För säkerhets skull.
Vapnet känns kallt i mina händer. De dova, rytmiska ljuden från undervåningen fortsätter.
Jag skjuter försiktigt upp sovrumsdörren. Trappan badar i månsken, med undantag av den sista avsatsen som ligger i dunkel. Jag hasar mig sakta ner ett steg i taget, håller hårt om det dammiga räcket med en hand och röret i den andra.
”Vad vill ni?” Pappas röst låter som en oskarp sax.
”Vi har kommit för att hämta vår egendom.” En ny röst, en vuxen mans. Han befinner sig precis vid foten av trappan, bara ett fåtal decimeter från mina darrande fötter. Jag fortsätter maka mig neråt, ett trappsteg i taget, undviker dem som knarrar.
”Va? Nej, ni får inte ta henne! Ni kan inte, jag har ... Snälla. För guds skull, hon är bara ett barn. Ett barn.”
”Du har ingen rätt att behålla henne.” En kvinnoröst. ”Hon tillhör inte dig.”
”Stig åt sidan”, säger mansrösten. Jag stannar till, frusen i chock, min hand krampaktigt sluten om vapnet.
”Så fan heller!” Jag känner förändringen i luften då pappa gör ett utfall mot främlingarna. Klinket av metallsulor mot golvet. ”Hon är min dotter. Ni har ingen befogenhet att bara vandra in här och röva iväg folk. Hon är min dotter, begriper ni?”
”Pappa!” Jag tar de sista tre stegen i ett språng och landar samtidigt som kvinnan skriker ”låt bli” mött av ett surrande ljud och en suck, och sedan det mjuka plasket av en kropp som slår i golvet.
Jag står som förstenad i hallen och kisar. Jag kan inte urskilja inkräktarnas ansikten, men det är en kvinna och en man, deras kroppar är belagda med metall och mellan dem, i en sorglig hög på golvet, ligger vad som mest förefaller vara ett bylte av kläder och spretande lemmar. Pappas ögonvitor lyser i månskenet.
Jag skriker.
”Det är hon!” De två figurerna lösgör sig ur mörkret och närmar sig med raska steg. De rör sig förvånansvärt smidigt med tanke på metalldräkterna, slinker som skuggor mellan ljusfläckarna som silar in från fönstret. Jag backar, snubblar på trappstegen, kommer på fötter och retirerar uppför trappan. Bilden av det spretiga klädbyltet skaver mot hornhinnan.
Precis när jag ryckt upp dörren till mitt sovrum tar en av inkräktarna tag i min axel. Hans metallbelagda fingrar gräver sig in i huden. Jag snor runt med järnröret och måttar ett slag mellan angriparens ögon. Det krasar och han vacklar till. Jag ödslar ingen tid utan smäller genast igen dörren, varpå jag skyndar mig att regla säkerhetsklingan inifrån. En kropp kolliderar tungt med metallen från andra sidan.
Jag ser mig panikslaget omkring efter en flyktväg. Kläderna från i går ligger slarvigt slängda över stolen och uppgiften vi fick i Unionens historia ligger fortfarande halvfärdig vid sängens fotända.
Jag rusar fram till fönstret och drar häftigt i vredet. Säkerhetsgallret lossnar med ett gnissel och jag kastar det på golvet vid mina fötter, knuffar upp rutan med armbågen och kravlar mig upp på brädet. En kaskad av iskallt duggregn träffar min kind som nålar. Det är fyra meter ner till farstuns plåttak, ett avstånd som förefaller ännu längre här uppifrån. Vindens kalla fingrar letar sig in under mina tunna nattkläder och får håren på kroppen att resa sig. Jag vet att jag bara gör det värre ju fler sekunder jag väntar, men kan inte förmå mig att hoppa rakt ut i mörkret. Det känns som om natten ska sluka mig hel om jag släpper taget om fönsterbrädet. Jag blundar och bestämmer mig för att räkna till tre.
Jag hinner inte ens till ett innan säkerhetsklingan bryts av, dörren slits lös från gångjärnen och landar platt på golvet med en metallisk klang. Jag häver mig ut i natten.
Jag verkar falla i en evighet genom regnet. I nästa sekund landar jag mjukt som en fjäder på den bucklade takplåten. Jag hinner bara ta ett par steg mot verandatakets kant innan någonting flyger på mig bakifrån och trycker ner min haka mot kaklet så att vad som känns som en blodfylld bomb exploderar i munnen.
”Schh. Du kommer snart att förstå.” Kvinnan fumlar med något vid min nacke. En vass nålsudd skrapar mot min halssena. Jag vrider mig häftigt av och an för att komma undan hennes grepp, men hon sätter händerna mot min hud och beröringen får mig att krampa till som vid en elektrisk chock. Paralyserande vågor går genom min kropp. Jag tjuter och försöker sparka på kvinnan, men hennes lemmar håller mig i ett järngrepp. Smärtan intensifieras för varje sekund, jag skriker ännu högre och precis när jag tror att jag ska bli galen eller dö lägger sig en osynlig kraft mellan oss som ett avstötande lager och knuffar kvinnan uppåt, bort från mig. Sekunden efter dimper hon ner på rygg med en förvånad flämtning.
Signalen ringer i öronen.
Jag rullar åt sidan, fortsätter ända tills jag faller över kanten på verandataket och slår i marken på alla fyra – åter alldeles för mjukt, som om jag inte vägde något alls.
Jag hör kvinnan ropa någonting bakom mig. Jag torkar hastigt bort randen av blod som letat sig ner över hakan och börjar springa. För ett ögonblick grips jag av längtan att springa in i huset, men låter bli av rädsla för det som fortfarande ligger kvar på golvet med lemmarna krökta i omöjliga vinklar och med stirrande, glansiga ögon. Jag sätter kurs mot gatan.
Gruset gräver sig in i mina bara fötter och regnet bedövar ansiktet, men rädslan får mina ben att fungera som ett maskineri. Jag spurtar förbi trädgårdsrosorna som pappa förgäves försökt få att överleva höstregnet, fortsätter längs uppfarten och vägrenen medan jag ropar på hjälp. På andra sidan skogsbältet löper en landsväg där pappa förbjudit mig att promenera.
Mina fotsulor har domnat bort av kyla och det känns som om jag springer på en dunmadrass och inte småsten. Jag tar ett språng över diket och kastar mig in i skogsdungen. Vegetationen sväljer mig, enris och spindelnät och kala kvistar slår mig i ansiktet och jag famlar mig fram, så upptagen av att ducka för trädgrenar att jag inte märker att marken under mina fötter tar slut och sluttar neråt i en brant häll. Jag faller handlöst, slår i en utstickande stubbe och river upp ett brännande sår över axeln, andas in jord och tumlar runt, runt innan jag till slut träffar något hårt och obevekligt.
Världen vänds upp och ner. Jag drar mig fram över den skrovliga asfalten, åberopar den sista styrka jag har, vilket gör att jag inte kan väja när mörkret ovanför mig sprängs av ett bländande ljussken. Jag förbereder mig på att träffas av karossen, slungas som en docka genom luften och dö, men då skriker bromsarna som ett plågat djur i natten. Lyktorna gungar till och stannar, dörrarna slås upp.
Jag sträcker instinktivt upp händerna för att värja mig mot främlingarnas skepnader som dansar runt mig. Jag kan inte avgöra om de är tre eller trettio. En varm ström tar tag i mig som en krok under bröstkorgen och rycker mig ur min kropp.
Kapitel 2
Signalen
I drömmen är jag fem år gammal.
Band av mjölkvit dimma snor sig kring mina krumma barnsben. Det är tidig midsommarmorgon, den vackraste dagen på året, och pappa har tagit mig ut till den V-formade kedjan av klippor som omger staden. Solen går upp ovanför horisonten och växtligheten sjunger med prasslande röster.
”Titta.” Jag stannar. En kopparröd fjäril har landat på en stjälk intill mig. Den darrar och klipper med de tunna antennerna.
Pappa ler. Solens allra första strålar silas mellan hans fingrar, spränger små hål i dimman och bländar mig.
”Den är inte äkta”, säger han. ”Ser du de vita fläckarna på huvudet? Den är konstgjord. De odlar dem i laboratorium.”
Jag betraktar fjärilens skimrande huvud. Vingarna glänser som vatten.
”Den ser äkta ut.” Jag sträcker fram handen. Fjärilen lyfter och seglar bort med vinden.
Jag tränger mig genom buskaget och in på en smal stig som ringlar sig längs bergsskrevan. Min gråa tunika fastnar i utstickande grenar. Jag har tagit mig ett tiotal meter in bland snåren när världen omkring mig stannar.
Det är som om en tung frost fallit och förstenat allt utom mig. Gräset slutar sjunga. Himlen blir gröngrå och sjuk. Mellan trädstammarna dansar ett knastrande brus, som på en trasig teveskärm.
Jag blundar hårt.
När jag öppnar ögonen har frosten smält. Jag sitter på knä, andfådd som efter en intensiv språngmarsch, vid foten av en bergvägg.
Jag har ett skrapsår på min högra arm, blodet har fläckat den askgrå tunikan. Jag vet inte hur jag kom hit. Jag ser mig omkring. Det ligger något varmt och geggigt i min vänstra hand. Långsamt öppnar jag näven och blottlägger de sorgliga resterna av fjärilen. Vingarna är söndertrasade och kroppen mosad till en brungrå sörja.
”Taalia!” Pappa kommer springande mellan träden, så vit i ansiktet att jag tror han ska svimma. Han faller på knä och ruskar om mig. Hans läppar rör sig. Är jag skadad? Han klämmer på mina axlar, mina ben, söker efter jack i min skalle. Hans blick flackar mellan avsatsen där uppe och mig, mäter avståndet.
”Omöjligt”, säger han. ”Omöjligt.” Jag gnäller till.
”Du får aldrig berätta om det här.” Pappas grepp hårdnar. ”Du får aldrig berätta det här för någon, förstår du?”
Jag nickar och då lyfter han upp mig i sin famn, håller om mig så hårt att jag kan känna våra hjärtan slå mot varandra, och jag är fem år gammal och vet ingenting om nätverket eller dess digitala vågor som bänder tankar. Jag är fem år gammal och jag klamrar mig fast vid den enda bit av världen som inte sviktar när jag rör vid den.
Och pappa bär mig hela vägen hem.
Det första jag blir medveten om är att det gör ont. Kroppen känns som om den gått igenom en stenkross. Den råa kylan från ett golv strålar igenom madrassen jag ligger på. En kropp glöder mjukt alldeles intill mig.
Jag rullar runt, redo att försvara mig. Till min förvåning möter jag inget groteskt grin eller käkar omslutna av metall, utan ett hjärtformat, avväpnande ansikte.
”Förlåt”, säger flickan. ”Det var inte meningen att skrämma dig.” Hennes röst är ljuv, full av vingslag och mjuka sommarregn. Hon sitter på knä bredvid mig, och jag noterar med ett styng i bröstet att hon är mycket söt med lätt rundade kinder, liten näsa och tydliga skrattrynkor i mungiporna. Alltihop ramas in av axellångt, krusigt hår.
”Du föll rätt illa. Jag är förvånad över att inget är brutet.” Hon borstar med handflatan över sin kåpa. Jag stirrar på henne, sedan ner på min kropp. Mina armar är fulla av blåmärken och repor och någon har iklätt mig en nött unionsrock som är en storlek för stor för mig. Såret i axeln bränner.
Minnesbilden av mina förföljare blixtrar till framför ögonen och jag sätter mig tvärt upp.
”Var är de?” Jag ser mig vilt omkring i det annars tomma rummet. Det är ett litet kök som påminner om vårt hemma, men luktar främmande. Sorlet från staden hörs från båda sidor, lukten av fabriksångor och rädsla sipprar in genom fönsterspringorna.
”Var är jag?”
”Du tumlade rakt ut på körbanan.” Flickan låter nästan förebrående.
Jag kippar efter luft. Det är som om en fördämning brustit i mitt huvud, alla minnen forsar tillbaka i omvänd ordning, från hur jag slocknade ute på vägen till inkräktarna som jagade mig till hur jag kastade mig ut genom fönstret och till byltet på golvet …
Flickan lägger en hand på min axel.
”Rör mig inte!” skriker jag, bryr mig inte ens om att en stråle saliv sprutar ur mungipan och landar på hennes kind. ”Du förstår inte. Något har hänt.”
”Schh. Snälla du.” Flickan flaxar med händerna mot mig som om jag var en lägereld hon försökte släcka.
”Det var två av dem.” Jag hostar till. ”Stora och iklädda metalldräkter. De pratade som om jag var deras ägodel. Och sen …” Min mage drar ihop sig i en våldsam kramp. ”Jag tror att de …”
Jag minns kvinnans beröring, stötarna som fortplantade sig genom huden som om jag stuckit fingret i en väggkontakt.
Nätverket.
Den främmande flickan drar sig tillbaka.
”Sömngångare”, säger hon.
”Jag måste berätta för regeringen”, säger jag. ”Konstgjordingarna är registrerade, de kan spåra dem. De kan – släpp!” skriker jag när flickan griper tag om min handled. ”Om du inte tänker hjälpa mig så låt mig gå!”
”Lyssna.” Flickans grepp hårdnar. Hennes låga, harmoniska röst skär sig mot mitt skrikande. ”Om de verkligen var sömngångare är regeringen den sista du vill vända dig till nu.”
Våra blickar möts i en tyst duell. Hennes konturer glöder mjukt i ljuset. Perfekt. Nästan för perfekt. Precis som fjärilen.
Jag sväljer. ”Vad menar du? Vad är en sömngångare?”
Flickan öppnar munnen för att svara, men blir avbruten av en tredje röst.
”Vad gör hon här fortfarande?”
Mot dörröppningen lutar sig en mager pojke. Han ser ut som om han fallit i en påse med mjöl. Hans hy är blek som snö och ögonen så isblå att de verkar stå ut ur det smala ansiktet. Det silvervita håret nuddar vid axlarna.
Jag drar reflexmässigt upp knäna, trots att jag är fullt påklädd.
”Hej Dravin”, säger den svarthåriga flickan stilla. Hon gör en gest mot mig. ”Förlåt”, säger hon generat. ”Jag frågade visst aldrig om ditt namn.”
”Taalia”, säger jag och borrar in hakan i knäna.
”Taalia, Daalia. Vem bryr sig?” Pojken som heter Dravin slår ut med armarna. ”Säg till henne att ge sig av. Sen när plockar vi upp liftare? Är vi en välgörenhetsorganisation, eller?”
”Håll käften, Dravin.” En något äldre pojke tränger sig förbi i dörröppningen. ”Vi är alla vänner här.” Han rufsar om den blekes hår.
Jag stirrar på dem. Nykomlingens uppenbarelse är minst lika besynnerlig som de andras. Han är så lång och så smal att det ser ut som om han kunde gå av på mitten när som helst, och han liksom släntrar omkring med flaxande rörelser, det ser ut som om han har svårt att hålla reda på var hans ben befinner sig.
”Så du har hamnat i trubbel med regeringen?” Den långe plirar mot mig under en spretig, gyllenblond lugg. ”De är inte särskilt överseende med konstgjordingar. Slit och släng, om du förstår vad jag menar?”
”Åh nej”, säger jag. ”Åh nej, nej, nej.” Min blick far mellan de tre, flickan med det osannolikt näpna ansiktet, Dravin med de utstående isögonen och den äldre som står och svajar på de löjligt långa benen. De utgör en sällsam kontrast mot rummets grå bakgrund, som om de täcktes av ett genomskinligt, såpbubbleliknande skimmer.
”Hon är ju helt bakom flötet”, säger Dravin.
”Ni är konstgjordingar”, säger jag. ”Glasbarn.” Laboratorieodlade, precis som köttet pappa köper på marknaden.”Jag menar, jag har inget emot det.” Jag knyter näven så hårt att naglarna skär in i huden. ”Det är bara … Borde ni inte jobba för regeringen eller nåt?”
En tryckande tystnad följer mitt uttalande. De andra utbyter skeptiska blickar.
”Säg ingenting”, muttrar Dravin. ”Hon är förmodligen här för att sätta dit oss.”
”Jag tror inte att hon vet”, säger flickan.
”Hur kan man inte veta?” säger den långe.
”Hon spelar bara dum, det är allt”, säger Dravin. Alla tre betraktar mig som om jag var ett utställningsföremål.
Oregistrerade glasbarn. Subjekt som rymt från sin ägare och nu lever under täckmantel bland oss andra.
Jag häver mig med ansträngning upp på fötter. Rummet darrar till.
”Vet ni vad?” Jag försöker låta glättig trots att det nästan svartnar för ögonen. ”Glöm det. Det här hände aldrig.” Jag korsar fingrarna framför ansiktet. ”Jag sticker härifrån och låtsas att jag aldrig såg er. Vi kan vara kvitt. Okej?”
”Du borde inte stå upp”, säger flickan.
”Åh, oroa er inte för mig!” Jag vänder mig om och tar tre bestämda steg mot hallen. ”Jag klarar mig fint.”
Sedan svimmar jag.
När jag var åtta år höll Humanerna en offentlig konferens i vår by. Pappa ville inte låta mig gå, så jag smög efter ett par flickor i min klass och låtsades att jag skulle plugga på biblioteket. På torget hade Humanerna ställt ut fanor, och pråliga blomsterarrangemang ringade in podiet där rakryggade ministrar stod och svarade på reportrarnas frågor.
Jag stannade vid ett stånd där de sålde nektarvatten för fem enheter styck och gned mitt handledschip mot sensorn. Pappa hade glömt att ge mig min veckopeng igen. Den ångande drycken gav ifrån sig en söt doft som kittlade min näsa.
”Törstig?” En kvinna i nejlikeröd rock log ner mot mig. Hennes inåtböjda hårtoppar nådde henne till käkarna. Hon nickade mot försäljaren och förde sin handled över sensorn, varpå hon plockade upp en av bägarna, böjde sig ner och räckte den till mig. Jag tog emot den med fumlande fingrar.
”Du är modig som står här alldeles själv”, sa kvinnan mjukt. ”Är dina föräldrar i närheten?”
Jag skakade på huvudet. ”Pappa väntar på mig hemma.”
”Han saknar dig säkert.” Kvinnan rättade till min huva. Jag spanade mot scenen, från affischerna till podiet, till barnen som sprang runt på torget med kolastrutar och pamfletter. Jag kände igen en flicka från min klass och höjde handen för att vinka. Hon gav mig en tom blick, som om jag var genomskinlig.
”Tänk om han har fel?” Orden slank ur mig som hala maskar. Min hand skälvde till och vätskan skvalpade omkring i bägaren. ”Tänk om jag inte är äkta?” Jag blinkade vädjande mot kvinnan, som skrattade till och strök med handen över min panna.
”Jag vet inte”, sa hon och blinkade. ”Jag tycker att du verkar förfärligt äkta.”
När jag kom hem ritade jag hennes ansikte tre gånger i min dagbok.
Jag värker, igen.
Jag ligger på den tunna madrassen och stirrar upp i taket. En stor rostfläck breder ut sig i vänstra hörnet.
Hur länge har jag varit borta? Atmosfären i rummet har dämpats, reflektionerna från solen klättrar lägre ner på de grå väggarna. Jag gnider min höft, som jag måste ha slagit när jag föll.
”Välkommen tillbaka. Vi sa ju att du inte skulle stå upp.” Dravin sitter hopsjunken mot den bortre väggen och betraktar mig mellan snövita ögonfransar. Jag ryser till.
Toppen. Inlåst med en flock konstgjordingar mitt ute i vem vet var. Jag ser ner på min kropp. Den nya uppsättningen kläder jag bär liknar mina egna men sitter genant löst kring bröstet och höfterna.
”Vad är det här?” Tyget känns främmande mot huden. ”Det är Nens gamla.”
”Okej. Men varför är de på mig?”
”Skämtar du?” En blekrosa ton sprider sig över Dravins bleka kinder. ”Ärligt talat, vad är det för fel på dig?” Han slår armarna om sig själv.
”Vad gör du här?” Jag reser mig mödosamt upp i sittande ställning. Dravin riktar sina isögon mot mig. ”Jag bor här.”
”Jaha. Men det borde du inte. Det här är Unionens mark. Oregistrerade glasbarn tillhör staten”, säger jag, medveten om att jag låter som det exemplar av Humanernas manifest jag gömmer i min underklädeslåda.
”Och vem är du? Är du domaren?” Dravin ser sårad ut. ”Vet du, för en konstgjording har du en väldigt skum syn på det hela.”
Mina läppar härmar ljudlöst ordet. Konstgjording.
”Du vet inte vem jag är”, säger jag.
”Jag vet att ingen faller på det viset och kommer undan med bara några blåmärken”, säger Dravin.
Jag skakar på huvudet.
”Det är inte sant.” Min röst låter som ett hackande maskineri. ”Jag är Taalia. Jag är sexton år. Jag bor norrut med min pappa.”
”Jaha. Var är din mamma?”
”Hon … hon dog.”
Dravin lutar sig fram. ”Kliché. Vi har inga föräldrar. Vi har bara namn och produktionsnummer.”
”Håll tyst.”
”Menar du att du inte känner signalen?” säger han.
”Vilken då?”
Dravin ser sig över axeln som om han är rädd för att bli påkommen. Sedan andas han långsamt ut.
”Signalen”, säger han.
”Jag förstår inte vad du menar.” Jag lägger mig på sidan i ett försök att aktivt ignorera honom. Jag hör honom sucka, och försöker andas allt långsammare genom näsborrarna samtidigt som jag gräver in tumnageln i handflatan. Jag vet inte hur lång tid det tar, men till slut hör jag honom resa sig och lämna rummet.
Jag är på fötter direkt. Tassar på tå genom rummet och vidare genom hallens förmak, känner mig fram längs väggen tills mina fingrar stöter mot en järndörr. Efter att ha fumlat med redet en stund får jag upp den och stapplar ut i den kyliga septemberluften. Jag ser mig omkring. Jag befinner mig i stadens hjärta, långt ifrån de tysta kvarter där jag växt upp. Solen skiner genom ett hål i ångtäcket och belyser de vittrade fasaderna, varje rostflaga i luften glöder. Jag är på en bakgård. De smala gatorna som löper kring byggnaderna bildar en labyrint av cement och stål. I fjärran ser jag silhuetterna av höghus sticka upp som tänder ur dimman.
Jag ålar mig längs byggnadens gavel och kommer ut på en gata där jag instinktivt börjar följa folkströmmen som hasar i samma riktning som spillvattnet i dräneringsfårorna. Det är som om hela stan var en enda varelse, hukande i skräck. Folk rör sig med små, koordinerade steg, lyfter inte på huvudet, bryter inte mönstret. Jag fortsätter tills jag inte längre kan se byggnaden jag kom ifrån.
Jag lutar mig mot den skrovliga fasaden. Känner paniken vrida sig som en orm under huden, hjärtat som bultar så hårt att jag blir yr. Jag är ett klippblock i rullning.
En beväpnad trupp Humaner passerar. Jag lyckas nätt och jämt undgå att bli krossad av pansarbilens enorma hjul genom att snabbt hoppa in i en gränd. Uppe på flaket sitter en patrull med sammanbitna ansiktsdrag och dragna vapen. Deras hjälmar blänker i solskenet.
Jag störtar ut ur mitt gömställe. Fordonet rör sig långsamt med en utstickande kulspruta som roterar fram och tillbaka i en halvcirkel. Folk pilar förskräckt undan där delegationen drar fram, jag kryssar mellan människorna, noga med att inte tappa patrullen ur sikte.
Staden andas genom ett sotigt filter. Ju närmare centrum vi kommer, desto mer tätnar bebyggelsen omkring oss. Övergivna byggnader halvt nersjunkna i gyttjan, tyngda av hastiga nybyggen med spretande balkar. Som pinnhus som ger efter i grunden medan man staplar på mer och mer.
En dag, tänker jag. En dag kommer allt det här att sjunka och dra oss med sig. Vems briljanta idé var det med konstgjorda människor? Immuna mot sjukdomar! Välj din design!
Efter några minuter bromsar patrullen in på en gårdsplan. Jag stannar, böjer mig och känner styrkan återvända i lemmarna. De har lett mig precis dit jag ville. Till justitiehuset. Det är utan tvekan den flottaste byggnaden i hela kvarteret, och urskiljer sig från resten av fasaderna som en diamant bland gråsten – gigantisk, platt och med en spegelblank yta som reflekterar omgivningen. Humanernas gigantiska emblem pryder väggen, det föreställer en hand som håller i en dinglande slang fäst vid vad som verkar vara ett litet foster. Texten undertill lyder:
Vet ditt ursprung. Vet ditt syfte.
Jag väntar tills truppen försvunnit genom ståldörrarna och småspringer sedan över gården, mot besöksingången. Huttrar och skyndar mig in så fort de glänsande portarna skjuts upp.
Insidan är en besvikelse i jämförelse med byggnadens pråliga yttre. Jag måste pressa mig genom en trång, dåligt upplyst korridor innan jag stöter emot en disk med glasmonter och en oerhört uttråkad receptionist på andra sidan. Hennes hår är uringult och hon har en stor, glänsande fettknöl på kinden.
Bara åsynen av en alldeles vanlig människa får mig att vilja kasta mig om halsen på henne. Ingen glasvagga, inga slangar, inga skumma artificiella gener att krydda drinken med. Bara människor. Fula och retliga.
”Förfrågan eller kontroll?” Hon pillar frånvarande på sin tjänstebricka.
”Jag vill tala med en officer”, flämtar jag. ”Nu. Det är bråttom.”
Kvinnan synar mig skeptiskt från mitt härjade ansikte till mina strumpklädda fötter. ”Identifikation.”
Jag sträcker villigt fram min vänstra underarm. Där, en millimeter under huden, ligger ett litet, ärtformat chip. Kvinnan för ett stavformat verktyg över de grönblå ådrorna, det lyser upp i ljusblått med ett pip.
”Taalia ... Keri Jonsson?” Jag nickar.
”Det står här att du är försvunnen.” Kvinnan snörper på munnen så att knölen på hennes kind hoppar till.
”Jag är inte försvunnen”, säger jag. Kvinnan rycker på axlarna.
”I vilket fall som helst letar de efter dig. Fortsätt till vänster, tack. Jag låter dem veta att du anlänt.”
”Vem letar efter mig?”
Pappa, tänker jag. Det kittlar till i maggropen. ”Gången till vänster, tack.”
Jag går tveksamt i den riktning hennes finger pekar. Vid korridorens slut hejdas jag av två vakter som för lysande stavar upp och ner längs min kropp innan de nickar och backar undan.
Salen innanför är betydligt rymligare, det är ett stort väntrum med bänkar radade längs med båda väggarna och ett slags tomrum i mitten som alla verkar undvika. En takkrona i silver kastar fläckar av ljus över golvet och de marmorvita väggarna pryds av motiveringsaffischer som skriker ut sina budskap över våra huvuden: Glasbarn utan medborgarskap anmäl er här, avlägsnande av id-chip kan straffas med döden, registrera dig som bevakare idag och njut av privilegierna som förstaklassmedborgare. Jag kryssar mig fram mellan folk som köar, officerare med emblemprydda uniformer, en mamma som rullar en skamfilad barnvagn framför sig. Några stirrar ner i golvet medan andra trummar på pappersbuntar och viskar irriterat med varandra.
Jag hinner bara luta mig mot en av de blanka väggarna någon sekund innan jag hör mitt namn ropas upp i högtalarna och en av dörrarna öppnas. Jag går tvärs över det hala golvet, ignorerar blickarna jag får av de andra i salen.
”Mamma, varför har den där flickan inga skor?”
”Schh.”
En muskulös kvinna i åtsittande uniform knuffar in mig genom dörröppningen. Jag blinkar i det skarpa lysrörsskenet. Rummet innanför domineras av ett stort bord i rostfritt stål, bakom vilket en skarp, lätt krokryggig figur böjer sig. Han är iklädd en nejlikeröd rock med en miniatyr av logon med det dinglande glasfostret blänkande på bröstet.
”Hej Taalia.” Hans röst är len. Det nötbruna håret vågar sig över hjässan. ”Jag är Edak Kalder. Vi har väntat på dig.”
Jag får inte ur mig ett ord. Han är ung, kanske runt trettio. Näsan har en ganska regelbunden form förutom en lätt krökning på tippen.
”Du måste frysa.” Han skjuter fram en rykande kopp över bordet och nickar åt mig. Den kryddiga doften överväldigar mig. Kaffe.
Jag vill sträcka mig efter muggen men mina armar lyder inte, jag blir stående som fastnaglad på stället.
Edak Kalder lägger huvudet på sned. ”Du är Taalia Jonsson, eller hur?”
Jag nickar och måste behärska mig för att inte börja snörvla. Jag vill berätta allting – om pappa, inkräktarna, stället jag vaknade upp på och hur rädd jag varit.
”Jag vill att du ska veta hur glad jag är att du är oskadd.” Med de smala fingrarna tar Edak stöd mot bordsskivan och ålar sig runt tills han står rakt framför mig. Han doftar starkt av rakvatten och under det en mustigare nyans av talg och svett. En kittling sprider sig från näsborrarna upp till tinningarna och jag kommer på hur smutsig jag är. Mitt hår känns tyngre och risigare än vanligt, munnen har en unken smak av oborstade tänder.
”Vi tänkte skicka ut enheter för att spåra dig”, säger han. ”Men så kommer du vandrande in här på eget bevåg. Underbart, helt underbart.” Han plockar en kvist ur mitt hår, mosar den mellan fingrarna och låter den falla till golvet. Doften av talg och rakvatten blir ännu tydligare.
”Jag blev anfallen”, säger jag. ”I går kväll. De var konstgjordingar …”
”Ja, jag vet redan allt det där.” Kalder stryker sin symmetriska skäggstubb. Jag ryggar tillbaka.
”Hur mår min pappa?” viskar jag.
”Jag bryr mig inte om din far”, säger han. Jag rycker till. ”Vi har redan vår huvudledtråd här, eller hur?” Hans läppar kröks i ett skevt leende.”I går natt snappade vi upp ett tips från en mycket tillförlitlig källa. Det visar sig att du kan vara vad vi letat efter hela tiden.”
”Jag förstår inte”, säger jag.
”Det måste vara hjärtekrossande”, fortsätter Edak Kalder. ”Att gå omkring och låtsas vara någonting man inte är. Å andra sidan är det något av er specialitet, eller hur? Att låtsas. Din sort.” Han lutar sig så nära att hans andedräkt kittlar mitt öra.
”Glasbarn.”
Kapitel 3
Splittrad
Det är som när man tillbringat de senaste tio åren med att bygga världens pampigaste, mest ihåliga korthus och ett kyligt vinddrag från dörren slinker in och raserar allt.
En kall kåre ilar från tårna upp till hjässan. Signalen tränger ur mina ögon.
Jag vänder mig mot den kvinnliga vakten, som stirrar på mig som om jag förrått henne.
”Hur vågar ni påstå ... Jag menar, hur kan ni veta ... Jag blev ju för tusan anfallen!” Jag stampar i golvet.
”Lugn. Berätta nu.” Edak Kalder böjer sig ner så att de blåklocksfärgade ögonen möter mina. ”De sa att du kan manipulera tyngdkraft. Är du medveten om den här avvikelsen? Har du försökt använda den för att skada någon? Skulle du skada mig nu, om du kunde?”
”Va?” Paniken klamrar sig som en tjock järnketting kring bröstkorgen. Min andhämtning blir pipig. Jag måste ut. Jag vill springa, men den muskulösa vakten står mellan mig och utgången.
”Snälla ni, ni måste förstå. Jag är inte som de”, viskar jag med minnesbilden av kvinnan som tryckte mig mot takets kakel blixtrande i bakhuvudet.
”De?” Kalder vinklar huvudet. Med ens går det upp för mig att han inte är ett dugg intresserad av mina angripare. Han är här av en enda anledning. Mig.
”Bry dig inte om det.” Kalder utväxlar en road blick med vakten. ”Allt kommer att ordna sig. Sträck fram handen, är du snäll.”
Jag blinkar oförstående mot hans skarpa figur. Konturerna glöder i skenet från lysröret.
”Sträck fram …?”
”Fröken, snälla ni.” Den kvinnliga vakten griper tag i min skuldra. Hårt. Jag flämtar till och min syn grumlas för ett ögonblick. Signalen bryter genom barriären, som en vakthund som anat att dess ägare befinner sig i fara. Kaffekoppen skjuter upp från bordet som en projektil och krossas mot stentaket i ett regn av porslin.
”Jävlar!” skriker kvinnan. Den trögflytande, bruna vätskan stänker över väggarna. Några av dropparna når aldrig marken, utan förblir svävande som små klot omkring oss, perfekt rundade i formen.
”Förlåt!” piper jag. Till min förskräckelse börjar flera lösa föremål i rummet röra på sig. En hög papper sveper upp från bordet, en låda med kontorsmaterial vänds upp och ner så att innehållet åker ut. Jag slår händerna för ansiktet. Hålstansar och kulspetspennor flyger omkring oss i en långsam virvelvind, världen viker ut sig som en kana under mina fötter, jag faller och faller medan ett oändligt skrik ringer i mitt huvud och det enda jag tänker är få det att sluta få det att sluta snälla få det att –
Humanen gör en rörelse, och innan jag hinner förstå vad som händer får jag en rejäl stöt i mellangärdet så att jag slungas bakåt och slår i bordet bakom mig med en smäll som fortplantas i hela ryggen.
”Håll fast henne.”
Jag skriker av smärta och rädsla. Två par armar pressar min kämpande kropp mot bordsskivan. Någon flämtar i mitt öra. Heta, fuktiga andetag med en bismak av kaffe. Han böjer sig ner över mig så att den fräna doften av rakvatten spränger sönder mina näsgångar och den röda rocken lägger sig över mitt ansikte som en slöja. Han tvingar sakta min vänstra arm mot bordet. Jag kan inte se. Ett knä skär in i mina revben. Jag fräser och sparkar som ett vilddjur, men min spensliga kroppshydda är ingen utmaning för vakten och Humanen, som håller mig nere utan problem.
Något kallt och metalliskt trycks mot min handled. Sedan hörs ett skarpt klick och något rakbladsvasst gräver sig in i köttet som en fiskekrok. Musklerna drar ihop sig i protest. Någon trycker mitt huvud mot stålskivan. Smärtan och förnedringen är total och jag välkomnar den bedövande domningen när signalen återigen ingriper och jag vet vad som ska hända innan det händer.
Barriären av energi känns kvävd, som en eldslåga utan syre, men det är mer än tillräckligt. Humanen och vakten, som påminner om två förvuxna insekter som krälar på mig, ger ifrån sig en kollektiv flämtning när de slits bort från mig och flyger en meter uppåt för att sedan landa på betonggolvet med krasande dunsar.
Jag skjuter mig upp från bordet och stirrar chockat på min handled. En bula i storleken av en skalbagge avtecknar sig under huden. Jag stirrar på den. Det ringer i öronen.
”Vad är det som pågår här?”
En ung man med glasögon och prydligt kammat hår kikar in genom dörröppningen. Hans förvånade blick växlar mellan mig på bordet och de två personerna på golvet som stönande försöker komma på fötter. När jag ser att situationen går upp för honom vet jag att jag inte har en sekund att förlora.
Jag hoppar ner från bordet och störtar som en kanonkula mot den unge mannen, som omedelbart slinker åt sidan så att jag kan passera. Kanske är han rädd för mig. Kanske är han det med rätta, för jag vet för tillfället inte var signalen börjar och jag slutar.
”Stoppa konstgjordingen!” ryter Humanen.
Jag slirar ut i väntrummet och ser mig vilt omkring. Tiotals stirrande ögonpar riktas mot mig. Jag knuffar hänsynslöst undan varje människa som står i min väg. Paniken har förvandlat mig till ett djur. Det enda jag vill är att komma ut härifrån, men signalen vill någonting mer. Vill förstöra. Vill vräka saker i väggen så att ben bryts. Jag måste utnyttja hälften av min energi till att fortsätta springa och hälften till att hålla det tillbaka.
”Stoppa henne! Stoppa konstgjordingen!”
Ropen fortsätter. Alla former går in i varandra. Jag ser misstrogna, skrämda och stirrande ansikten närma sig och försvinna. Läppar som rör sig, formar ord, jag drar förbi innan jag kan uppfatta dem. Jag klandrar dem inte. Signalen följer mig som en flimrande skugga, kittlar mig i nacken med tunna, silkeslena trådar. Förbi motiveringsaffischerna. Uppför den lilla trappan som leder till väntrummet.
Min koncentration bryts när en knall får glaset i ljuskronan att sjunga. Något viner förbi min vänstra häl. Panik utbyter, folkmassan runt omkring mig tjuter och skingras, jag ser mig om och där, mellan springande ben som skymmer min sikt, i öppningen till behandlingsrummet, står Edak Kalder och kramar en pistolkolv.
Han försökte skjuta mig. Det ringer i öronen. Alla ljud omkring mig dämpas. Mina händer slår i översta trappstegets kant och en nagel bryts. Jag krälar, flämtar och hulkar, kommer på fötter, tvingar mig att fortsätta. Receptionen är övergiven. Jag halkar på några papper som ligger utströdda på golvet precis då det andra skottet missar mig med en hårsmån och spräcker glaset i disken.
Rutan mals sönder i ultrarapid, glasbitarna väller ut över golvet som flödande vatten. Klirret beblandas med folkmassans klagotjut och Humanens svordomar. Jag flyr undan vågen av glassplitter, sladdar ut i den trånga korridoren, pressar mig genom gången. Ytterporten står vidöppen och lockar. Signalen hejar på mig, gör mina steg lätta och snabba. Jag kastar mig ut, fylls av hopp när vinden tar tag i mina kläder och stryker sig mot mitt ansikte.
Det känns som om mitt liv det senaste dygnet bara varit en enda stor flykt. Det är som om jordytan brustit under mig. Jag tvingas hoppa från flak till flak med livet som insats och varje gång jag landar på en ny platta och tror att jag är i säkerhet börjar nästa jakt.
Parkeringen myllrar av folk. Det vanliga mönstret är sprängt – människor springer i alla riktningar, tumlar in i varandra. Ett litet barn ropar på sin mamma. På avstånd hör jag sirener, och hoppet falnar lika snabbt som det flammat upp. Det är här flykten tar slut, under den oroliga himlen där molnen hopar sig och yttrar löften om regn, där alla kroppar bildar en mänsklig tornado där jag är ögat, ensam och isolerad.
”Taalia! Här borta!”
Någonstans mellan vrålen kämpar en liten röst för att göra sig hörd. Mitt hjärta hårdnar som en knytnäve när jag hittar henne med blicken, knappt femtio meter ifrån mig på parkeringen. Det svarta håret piskar i blåsten. Hon står framför en blekgrå elspinnare och gestikulerar mot mig. Jag stirrar på henne. Hon stirrar på mig. Jag kan se hennes läppar röra sig.
”Ner! Alla ner!”
Humanen har hunnit fram till porten. Han sveper med pistolen över folkmassan, som skriker och kastar sig på marken. Jag duckar bakom en mossgrön skåpbil, väjer för en tvåhjuling som tutar åt mig och sätter av mot det väntande fordonet. Jag springer så fort att tårarna torkar till en kladdig hinna på kinderna, tar ett språng över den låga stenmuren som inringar justitiehusets gårdsplan och mina fötter slår i marken mjukare än de borde. Gravitationen sviktar i vågor där jag drar fram, signalen flämtar i mitt öra.
Jag har precis rundat hörnet av muren när ett par seniga armar griper tag i mig från sidan och lyfter upp mig i luften som en docka. Jag skriker och sprattlar för att komma loss, men det verkar inte besvära den långe, som bär mig de tre sista meterna fram till spinnaren. Han lirkar upp bakdörren med foten, varpå han slänger in mig så att jag studsar på sätet och landar i någons knä.
”Släpp mig, din klängapa.” Dravin motar bort mig.
Jag kravlar förskräckt bakåt, slår emot den stängda dörren. Den långe kastar sig in på passagerarsätet samtidigt som elmotorn går i gång med ett ryck. Jag famlar panikslaget efter bältet och lyckas efter ett par klumpiga försök trycka ner det i klykan. När jag tittar upp igen får jag syn på Edak Kalder.
Han står mitt på gatan femtio meter ifrån oss, stel som en pappersdocka mitt i röran av bilar och springande människor. Pistolen hänger vid hans vänstra sida och ända härifrån kan jag se hans pupiller smalna när de möter mina.
Den långe har också sett honom. Han firar ner sitt fönster till hälften, sträcker ut armen och gör en mycket ful fingergest mot Humanen. Jag gapar.
”Kör!”
Däcken tjuter till när vi kanar bakåt i en halvcirkel och accelererar så att gruset sprätter. Jag känner hur jag trycks bakåt mot sätet. Den svarthåriga flickans näpna händer kramar om ratten, för den metodiskt från sida till sida när vi pilar fram längs de smala, slingrande gator som det trehjuliga fordonet är avsett för.
Ett skrik klöser mot halsen. Spinnaren är behändig, men inte precis känd för sin pålitlighet i höga hastigheter. Byggnader och korsningar flyger förbi, chassit slänger från höger till vänster medan flickan ansträngningslöst manövrerar mellan hindren. Jag tittar bakåt, letar efter Edak Kalder med blicken, men både han och justitiehuset har sedan länge svalts av diset. Föremål uppenbarar sig och försvinner nästa sekund. Sirenerna blir allt avlägsnare. Jag sitter som förstenad på min plats medan väglaget får bilen att vibrera som ett rymdskepp. Flickan lättar inte på pedalen en enda sekund, och här sitter jag, obekvämt medveten om att jag är en köttklump som färdas i svindlande hastighet genom en värld av stål, blott skyddad av ett tunt kromskal.
”Du dödar oss!” tjuter jag. Ingen verkar bry sig utom den långe, som skrattar uppsluppet så att den gyllenblonda kalufsen guppar på hans hjässa.
Så lämnar vi äntligen det tätbefolkade centrumet bakom oss, och är tillbaka på landsvägen. Dimman är något tunnare här, sikten bättre. Vägens sidor kantas av höghus som bildar en mur av rostigt stål. Flickan saktar slutligen in, manövrerar in spinnaren på en bakgård mellan två soptunnor och drar resolut i handbromsen så att vi alla flyger en decimeter framåt och sedan tillbaka mot sätena med ett stön. En stund är det enda som hörs i bilen våra hesa andetag. En ensam regndroppe slår mot vindrutan. Jag sitter stilla på sätet, känner mig underligt tom, som om jag lämnat kvar hälften av mig själv på justitiehusets parkering.
Den svarthåriga flickan vänder sig om på sätet. De starkt markerade kindbenen glöder som järn i eld.
”Är alla okej?” frågar hon.
”Skämtar du?” frågar Dravin. ”Var jag den enda som såg vad som hände? Han hade ett vapen. Vi kunde ha dött!”
”Säger den som nyss satt och bölade i baksätet.” Den långe blåser luggen ur ögonen. ”Hon är borta! Vad ska vi göra, jag skulle vakta henne, buhu …”
”Lägg av”, säger Dravin. ”Så sa jag inte.”
Jag skakar på huvudet. Det känns som om en dimma sipprar in i bilen och lägger sig mellan mig och de andra. Jag sneglar på min vänstra handled där jag kan känna bulan skava mot benet. Snittet blöder lite. Jag drar snabbt tröjärmen över det.
Glasrutan i receptionen spricker om och om igen för min inre syn. En flodvåg av glänsande kristaller som omsluter mig och tränger in i mig, perforerar mig så att jag blir ett öppet, läckande sår. Jag slår händerna för ansiktet och andas tungt.
Det är som om någon dragit undan ett hölje som suttit över mina minnen. Sprickorna i linsen är borta, för första gången ser jag allt i ett kristallklart, avslöjande sken.
Jag står framför fotografiet av mamma på spiselhällen, nyper mig i mina knottror till bröst och undrar hur det är att vara kvinna. Jag biter mig i läpparna för att få dem att svullna – de blöder – och försöker imitera leendet hos kvinnan på bilden – för salt. Jag drar med fingertopparna längs min underarm och försöker erinra mig hennes beröring, hennes doft, vad som helst som bevisar att hon faktiskt existerat. Men kvinnan på fotot är en främling, kall och avlägsen, en främling vars döda blick tränger igenom övervåningens tak medan jag drömmer mardrömmar om att sitta instängd i en försluten vattencylinder, med slangar som snor sig kring mig som ormar och de dova slagen av monitorer som ekar genom glaset.
Jag minns hur det var att stå bredvid. Minns hur jag satt i skymundan bakom ett träd och betraktade de andra när de sprang runt och slet i varandras jackor på skolgården. Jag minns hur jag begravde mig i böcker och manifest om glasbarn och hur de var roten till alla våra problem, och jag minns hur det kändes när pappa gav mig en örfil för att jag hängt upp ett av Humanernas flygblad på väggen i mitt rum. Ta ner det och det genast, unga fröken! Jag har inte uppfostrat dig till att bli en jäkla fascist! Den natten hörde jag honom gråta i köket.
Förlåt, Keri. Jag vet inte vad jag ska göra … Förlåt.
När jag fyllde femton gömde alla flickor sig på toaletten och fnittrade och tjöt. Jag lyssnade genom väggen och förstod ingenting. För jag var den som inte blödde, som gick omkring som en tom behållare, en genomskinlig vas. Jag köpte bindor och ställde dem så synligt som möjligt på min hylla för att hävda att jag minsann var kvinna.
En gång blev jag kär. Han gick i klassen över mig och han sa att jag hade en fin haka. Hans hår var korpsvart och matt och när han skrattade lät det som klingandet av de små bjällrorna som hänger i sorgeträdet. Det är en stor och knotig ek som står i ensamt majestät en bit ifrån de andra i parken, nertyngd av åren som gått. Varje vår hänger vi klockor i trädet för att fira återkomsten av livet, varje vinter ser vi bjällrorna rosta sönder och falla till marken som tårar. Jag sitter under sorgeträdet och lyssnar på klockorna som sjunger, klämtar om krig som passerat och krig som ska komma, om krig inuti mig själv.
Det är något du måste förstå, Taalia.
Jag kommer inte alltid att finnas här för dig.
Vart jag än tittar ser jag pappas glåmiga ansikte. Utanför fönstret, bredvid mig inuti bilen, i förarsätet. Överallt ser jag kopior av honom som stirrar tillbaka på mig. Mina axlar börjar skälva.
”Vad gör vi nu.” Dravin korsar armarna över bröstet. ”Tänk om de kommer för att leta efter henne? Jag vill inte vara här när sveparna kommer.”
”Jag vet ett ställe.” Flickan kastar en blick mot himlen, som börjat skymma. Ett par droppar ritar spår nerför vindrutan. ”Ett par timmar norrut om man följer huvudvägen.”
Jag hör dem överlägga med varandra om saken, deras röster låter som om de kommer från andra sidan av en tjock vägg. Orden flyter förbi utan innebörd. Inget är viktigt, ingenting är längre relevant nu när jag vet sanningen som flimrat i utkanterna av mitt synfält sedan jag var fem år gammal.
Jag snörvlar till.
”Nu gråter hon också”, säger Dravin förnärmat och makar sig lite längre bort på sätet.
Ingen svarar honom.
Den hotfulla himlen har spruckit upp och börjat häva ur sig regn i kaskader. Spinnarens vindrutetorkare ilar fram och tillbaka och försöker tappert skyffla undan dropparna som haglar mot rutan. Flickan sitter koncentrerat böjd över ratten och kisar ut i mörkret. Hennes proportioner är förvrängda – av den späda kroppshyddan att döma är hon knappt äldre än jag, medan ansiktsdragen utstrålar en avundsväckande mogenhet. Det är som om någon tryckt ner en gudinnas huvud på en ranglig tonårskropp.
Jag har ingen aning om hur länge vi kört. Vi väljer ödsliga vägar som ringlar sig runt stadskärnorna. Då och då urskiljer jag ljusglimtar som flimrar förbi och känner ett styng av längtan, kanske till civilisationen, kanske till något jag inte riktigt kan definiera. Något torrt och frasigt, en bit obesudlad mark där man kan vila.
Jag betraktar de andra, deras gestalter är skuggor i dunklet. Om jag lyssnar noga tycker jag mig höra deras hjärtan bulta i otakt som klockor omkring mig. Jag trevar efter mitt eget, men känner ingenting. Skräck griper tag i mig. Vad är jag?
”Jag vill hem”, säger jag. Det är de första ord som yttrats på en lång tid.
”Jag vet.” Flickan sneglar mot mig under sin huva. De sporadiska ljusen utifrån sveper över hennes ansikte och får hennes ögon att se plastiga ut. Jag ryser.
”Ni har inget med mig att göra.” Jag knyter nävarna.
”Vi vill inte lämna dig i sticket”, säger hon. ”Du är inte säker.”
”Det struntar jag i!” Jag vill träffa pappa, jag måste försäkra mig om att allt det här inte ingår i något slags lumpet trick. Minnesbilden av den lilla högen av spretande lemmar får mina ögon att bränna.
”Visa lite laganda.” Den långe skjuter fram sin fjuniga haka. ”Vi dör redan fortare än de hinner odla fram nya exemplar.”
Jag blänger på hans silhuett i framsätet.
”Jag hör inte ihop med er”, säger jag.
”Bla bla bla”, säger Dravin.
Jag vänder mig bort. Mina rödgråtna ögon börjar sticka igen och jag önskar att jag inte sagt något.
Vi har vikit av från den allmänna farleden och skumpar upp och ner längs en bred skogsstig som inte ser ut att ha använts på många år. Underlaget består av porös jord och spinnarens tre hjul slirar och fräser. Träden har frimodigt kastat upp sina rötter mellan dynerna och de täta stammarna utgör ett nät som döljer stjärnhimlen ovanför oss. Jag lutar kinden mot den skallrande fönsterrutan och försöker skjuta undan den akuta insikten om att jag befinner mig mitt i ingenstans med tre främlingar, varav en är tjurig, en är likgiltig och den tredje är omöjlig att se på utan att blinka.
Jag tänker på pappa. Pappa som hummar i takt med gamla radiodängor medan han steker konstgjorda köttbullar så att oset ligger tätt i lägenheten. Pappa som slumrar på soffan under filten jag brett ut över honom. Pappa som trilskas, pappa som skäller ut mig, pappa som ber om ursäkt efteråt och pappa som aldrig kunde komma underfund med hur det elektroniska låset på snabbköpets skåp fungerade. Om inget av det här hade hänt skulle jag sitta hemma i vårt upplysta kök och äta hans äckliga mat. Tanken får det att vattnas i munnen.
Vi älskade varandra. Villkorslöst, men vi hade älskat varandra på vilka villkor som helst.
”Vi är framme”, säger den svarthåriga. Skogen glesnar framför oss och bilen rullar sakta in på vad som verkar ha varit en gårdsplan, nu övervuxen med ogräs. En halvcirkel av höga träd står som en barrikad runt ett bygge som jag vid första anblicken tar för en hög med brasved. Det ser murket och ostadigt ut, väggarna verkar svaja av varje vinddrag. Mossan kravlar över grundstenarna och flera av fönstren har trasiga rutor.
Flickan verkar känna av misstron som sprids i bilen. ”Det har tillhört min familj, men det har stått övergivet i årtionden. Ingen vet att det existerar.”
”Jag tror dig”, säger den långe. ”Vi har tur om Humanerna hittar oss innan vi blir uppätna av björnar.”
”Finns här verkligen björnar?” frågar Dravin.
”Var är din familj?” Jag plirar misstänksamt mot flickan.
”Inte i närheten.” Hon fyrar av ett glittrande leende och en skugga studsar till på hennes kind. Jag inser att det i själva verket är konturerna av ett ärr, en defekt på den i övrigt perfekta hyn.
När vi närmar oss den murkna fasaden förstår jag att stugan måste ha varit vacker en gång i tiden. Verandataket, som är fullt av hål, hålls på plats av två stenpelare med snirkliga, inristade mönster. Dörrvredet har formen av en utsirad ros, och de fönster som fortfarande är hela är gjorda av fint krackelerat glas. Flickans ”familj” var förmodligen rik. Och nu står huset här, bortglömt och ouppskattat.
Flickan fiskar upp en nyckel under en trådsliten matta och stoppar den i det rostiga låset. Dörren gnisslar med ett hemskt, klagande ljud när den öppnas, som om huset ogillar att bli stört i sin rofyllda sömn. Jag överväger att helt enkelt vägra. Stå kvar här hela natten och springa vid första bästa tillfälle. Men en blick på den sjudande himlen och träden som hotfullt böjer sig för den tilltagande vinden får mig att ändra mig och följa de andra genom dörren.
Inomhus är det mörkt och fuktigt som i en grotta. Jag ser inte var jag går, och försöker nervöst känna efter med tårna längs det stickiga golvet. Som tur är tänder någon en ficklampa, och en smal stråle ljus kastas över hallen.
”Gå inte för långt in”, säger flickan. ”Jag vet inte om golvet håller i de andra rummen. Här, den här vägen.”
Hon leder oss vidare genom den snirkliga korridoren. Husets flagnande tapeter hänger långt ner på väggarna. Jag ser inte en enda möbel, det verkar alldeles tomt sånär som på ett tjockt lager damm och smuts. Vardagsrummet är stort och rymligt, en känsla som förstärks av avsaknaden av inredning. Det enda som finns kvar i rummet är en bred, öppen spis av murbruk. Jag önskar att det brann en sprakande eld i den. Vinden som drar igenom de håliga väggarna får mig att huttra. Det känns som om våra skälvande kroppar inte fyller ut det tunna träbygget. Lämnar plats för något annat. Tvivel. Skräck.
”Jag vet att det är kallt. Vi behöver bara hålla ut till gryningen.” Flickan lägger ficklampan på golvet och den kastar en vek stråle rakt igenom rummet, vilket får alla skuggor att växa sig onaturligt långa. ”Vi sticker så fort det ljusnar.”
Dravin betraktar det kala utrymmet. Hans ögon verkar självlysande under den säckiga huvan.
”Det här är botten”, konstaterar han och skakar på huvudet. ”Jag sover hellre i bilen.”
”Hälsa björnarna.” Den långe brer ut sin kåpa som underlag på golvet. Jag betraktar honom värderande ur ögonvrån. Om det inte vore för omständigheterna skulle jag tro att han kom från en reklamfilm. Charmen finns i allt från frisyren som lekfullt krullar sig över hjässan till de höga kindbenen och symmetriska ögonen. Å andra sidan, tänker jag bittert, är det förmodligen en av fördelarna med att få alla drag handplockade åt sig. Beställningsarbete. Mixa och matcha.
Den långe noterar min blick.
”Ramon”, säger han vänligt. ”Ram-ooon.” Han pekar på sig själv och bokstaverar namnet som om jag hade svårt att förstå. ”Det är Nen ...” Han ler mot den svarthåriga flickan. ”Och surpuppan i hörnet är Dravin.”
”Jaha.” Jag slickar mig nervöst om läpparna. ”Och hur gjorde ni?” Min fråga bemöts av en mur av tystnad.
”Jag menar, ni tycks ta det ganska bra.” Jag kastar en blick på Dravin, som ligger på rygg med benen i vädret och petar på sin trasiga nagel. ”Hur gjorde ni?”
”Gjorde vadå?” Han stannar i sina rörelser och spänner blicken i mig på ett sätt som uppmanar mig att välja mina ord med yttersta omsorg.
”Tja, vi blir ju liksom inte födda. Vi odlas”, säger jag. ”Våra genetiska drag är uppritade i en 3D-simulator, och vem vet, kanske de har gjort samma sak med våra personligheter? Nätverket är inkodat i våra jävla hjärnor. Skrämmer det inte er att allt kan vara programmerat? Hur kan ni lita på att ni är de ni tror att ni är? Har ni aldrig önskat att ni var något mer?”
Tystnad. Flickan de kallar Nen skälver till. Det rycker i en nerv i den långes panna.
”Och främst av allt …” Jag ålar ur mig orden. ”Hur länge tror ni vi kan bekämpa det här mekaniska raseriet de planterade i oss när de plockade ihop oss som pussel? Det är bara något slags tomrum, eller hur? Signalen. Det finns inget där. Bara brus.”
Jag flämtar, utmattad av de känslomässiga påfrestningarna talet medfört. Tårarna väller fram i mina ögon, och jag rasar över att behöva visa mig svag. Det känns som om jag kastas ner i en bottenlös brunn. Jag är en av dem. Jag kom till för lätt. Medan mödrar över hela Unionen särade på benen och brast itu för sina barn flöt jag omkring i en fridfull sömn, vaggad mellan väggar av glas. Ingen har gått sönder för mig, precis som jag aldrig kommer att gå sönder för någon, aldrig någonsin kan bära någonting annat än frågan, frågan om jag verkligen hör hemma här.
Jag tänker på hur jag fick de där sakerna i förhörsrummet att hända. Hur signalen lämna mig i fred lämna mig i fred gick till angrepp utan att jag bett om det. En hund i en kedja.
En sval hand placeras ovanpå min. Nen stirrar på mig med sådan intensitet att jag blir generad.
”Taalia ...” Hon säger mitt namn med visst gnissel, som om det var en dörr som inte öppnats på länge.
”Låt mig vara.”
”Vi behöver varandra”, säger Nen sprött.
”Jag behöver ingen.” Jag drar åt mig handen och kurar ihop mig mot väggen. ”Inte nu längre.”
”Jösses”, säger Dravin.
”Bara lämna mig i fred!”
Efter det blir det tyst i rummet.
Jag ligger vaken länge efter att ficklampan släckts, med kinden tryckt mot det stickiga trägolvet. Vinden får väggarna att yla. Jag hör någons lätta fotsteg lämna rummet och ytterdörren som klagar, men bryr mig inte om att se efter.
Minuterna passerar i sakta mak. Jag försöker räkna dem. Kommer till siffror som inte ens finns. Kaffekoppen flyger upp från bordet och exploderar i en skur av rödvioletta gnistor. En kvinna i nejlikeröd rock böjer sig ner och erbjuder mig en bägare nektarvatten. Pappa kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra. Jag lutar huvudet mot hans axel och bölar av lättnad över att han inte är död, men då förvandlas han plötsligt till Edak Kalder som slår ett par rejäla bojor om mina handleder, varpå han också upplöses i rött damm.
Jag vaknar med ett ryck, undertrycker en lust att ropa rakt ut i mörkret. Jag hör signalen knastra i öronen. Någonting håller den tillbaka, dämpar ljudet. Mina händer känns tunga som bly.
Sakta avtecknas skuggan av de andras sovande figurer ackompanjerat av det lugnande ljudet av regelbunden andhämtning.
Trägolvet kvider under mig när jag vrider på mig. Huvudet bultar ilsket. Jag kan inte ha sovit särskilt länge. Jag pressar tinningen mot det sträva tyget och blundar, men minnet av den bisarra drömmen är förblindande skarpt.
Jag behöver luft. De tunna golvbrädorna knakar under mina fötter när jag reser mig upp. Jag rör mig metodiskt i en cirkel kring ljudet av de andras andning tills jag når dörröppningen till hallen. Därifrån går det lättare.
Månskenet når igenom springorna i taket och lyser upp min väg. Som tur är finns det inga möbler att snubbla över. Jag håller andan medan jag skjuter upp ytterdörren, stiger ut på trappan och med oändlig precision trycker ner handtaget bakom mig. Sedan drar jag en suck av lättnad och ser mig omkring.
Om natten är skogen ett stort, vakande djur med rankor som slingrar sig längs marken som fingrar. Jag sätter fötterna i det fuktiga gräset. Kylan tränger genom huden och jag njuter av att känna något verkligt, och inte bara vaga kittlingar under huden.
Jag kan springa. Den bisarra tanken slår mig och jag får lust att skratta högt. Bara kasta mig ut i skogen och försvinna. Aldrig någonsin bli hittad igen. Slinka ut samma väg som jag slank in.
”Borde du inte sova?”
Jag snor runt. Dravin sitter på den höga altanen och betraktar mig slött. Hans hår är bländvitt i månskenet och Unionskåpan säckar över de spensliga axlarna. Jag försöker lugna mitt hjärta som skenar efter chocken och sväljer flera gånger i rad.
”Det går inte att andas där inne”, mumlar jag.
”Ryckningar.” Dravin skiner upp. ”De är värst på småtimmarna, tycker du inte det? Jag får alltid den där kliande känslan i min stortå.” Jag, som inte har en aning om vad han pratar om, vänder mig bort. Månen är fyllig, glödande i kanterna, så stark att det gör ont att titta på den. Jag föreställer mig att den är gjord av brus.
Tänk om allt är gjort av brus?
”Du tänker fortfarande på att återvända, eller hur?”
”Vart då?”
”Till Humanerna.”
Jag säger ingenting. Kylan letar sig snabbt in under den tunna unionskåpan och jag biter ihop för att inte skallra tänder. En uggla hoar till i trädet ovanför oss.
Dravin verkar tolka min tystnad som ett ja.
”Jag kan inte tro det.” Han störtar upp på fötter och den lättsamma stämningen dör som en fågel kolliderar med ett fönster. ”Vad är det med dig? Fattar du inte när folk inte gillar dig?”
”Jo”, säger jag. ”Jag fattar att du inte gillar mig.”
”Jag menade rödjackorna.” Han rodnar. ”Det är ju inte klokt. Varför vill du tillbaka?”
Jag rycker till. Pistolskottet ekar i mina öron.
”Det handlar inte om vad jag vill.” Jag pressar pekfingret mot bulan på min handled. ”Jag gjorde nåt fel där inne. Jag fick panik och … jag borde ha lämnat över mig.” Jag vänder mig om och möter hans blick. ”Jag tänker registrera mig.”
Dravin ser på mig som om jag förlorat förståndet.
”Skämtar du?” viskar han. ”Vet du inte vad de gör vid registreringen? Vill du bli splittrad?” Han uttalar ordet som en förbannelse, och jag rynkar pannan.
”Vad menar du?”
Dravins figur smetas ut till en gråvit massa. Ett svagt vinddrag mot mina kinder, och i nästa sekund står han där, rakt framför mig. Jag stapplar bakåt.
”Gör aldrig så där igen.”
”Vadå? Det här?” Han glider ur mitt synfält igen, bara för att dyka upp bakom min rygg. ”Stör det dig?”
”Ja!” Jag snor runt. ”Jag menar nej. Jag bryr mig inte om vad du kan göra, okej? Tror du att det här är en cirkus?” Min röst dryper av samma förakt som genomsyrade pappas när han upptäckte att jag fått en gaffel att flyga upp och fastna i taket igen. ”Nätverket kanske var en grej för trehundra år sedan, men gissa vad? Publiken har tröttnat. Magin är död, fattar du väl? Slut på showen.” Den här gången passerar gliringen inte obemärkt.
”Strunt samma. Gå inte till dem”, säger han.
”Jag klarar mig.” Jag himlar med ögonen.
Dravin svajar till. ”De skär upp dig härifrån …” Han ritar ett streck med pekfingret från pannan ner till näsryggen. ”… hit. De kapar trådarna som förbinder dig med nätverket.”
”Ursäkta?” Jag skrattar ett torrt skratt som leder till en utdragen hostattack. Det knakar till i trädet närmast mig. Ugglan hoar igen. ”Vad pratar du om?”
”Jag menar att du blir en sömngångare”, säger Dravin. ”Utan trådarna finns bara signalen. Sömngångare är glasbarn som har tappat kontakten. De är ursinniga och lydiga. Humanerna använder dem som jakthundar.”
”Jag vill åka hem”, säger jag. Allting har blivit för stort, för rasande. Natten är kall och vinden obeveklig och aldrig har jag så innerligt önskat mig någon annanstans.
”Det finns inget hem”, säger Dravin. ”Har du inte förstått det? Det här är allt.” Han pekar på stugan. ”Det blir inte bättre än så här. Du krälar i skuggorna, håller fast vid dem du bryr dig om och försöker att inte tänka på hur ditt liv kunde ha varit om saker varit annorlunda.”
Jag skakar på huvudet.
”Vad gör du här?” frågar jag.
”Räddar dig från Humanerna?” Dravin gungar hoppfullt på tårna.
”Nej, jag menar här med dem.” Jag sneglar mot stugan.
Dravin betraktar mig en sekund.
”Vet du vad som händer glasbarn som kommer till Unionen?” frågar han. ”De smugglar in oss under falska identiteter och säljer oss som gods på svarta marknaden. Och om ingen vill ha oss skyfflar de iväg oss som restprodukter. Vi var bördor”, bokstaverar han. ”Inte trovärdiga nog, inte fromma nog, inte äkta nog. Så säg du vart vi ska ta vägen. Säg det.” Han biter ihop käkarna. All kaxighet tycks ha runnit av honom, han slokar med axlarna så att rocken glider ner över skuldran.
”Så”, säger han, och någonting rör på sig bakom irisarna, som svajande fenor under is.”Jag fattar att den här tillvaron inte lever upp till dina förväntningar, men för några av oss är den en välsignelse.”
Jag kommer inte på något vettigt att säga. Vi ser på varandra under tystnad tills Dravin mumlar god natt och försvinner in i stugan. Jag står kvar, en ensam snögubbe mitt ute på ett kalt fält. Att springa känns ännu mer lockande än förut, men vart då? Min sista utväg har svikit mig. Det var Humanerna som låg bakom allting, från attacken i går till justitiehuset och pistolskottet. Skammen får mitt huvud att kännas som om det ska explodera. Jag vill gå tillbaka in i huset, hitta Dravin och säga tack och kanske förlåt, för det känns som om jag haft sönder något, något torrt och mycket skört, men jag inte är säker på vad. Jag står kvar, som fastnaglad i marken. Mina tår har domnat bort. Ugglan ger ifrån sig ännu ett sorgset hoande.
Det är inte rättvist, tänker jag. Inte rättvist.
Till slut blir jag tvungen att ge efter för kylan och söka min tillflykt innanför husets dragiga väggar. Jag undviker Dravins blick, stiger över Nens och Ramons sovande gestalter och kryper ihop i mitt hörn med ansiktet mot träet. Handleden med chippet bultar värre än någonsin. Det enda jag vill är att bli av med det, men det går ju inte. Det har blivit en del av mig, precis som alla de ord och handlingar som lett mig fram till denna punkt. Och nu är det för sent att vända om.
Rummets temperatur har knappast förändrats under den stund jag var ute, ändå känns luften kallare. Jag darrar och räknar varje minut som passerar i väntan på att gryningen ska komma. All skräck jag känt under hela det senaste dygnet, all rädsla jag någonsin hyst inför någonting, obetydlig i jämförelse med den här. Aldrig har jag varit så maktlös, så fullständigt naken inför ett dilemma.
Hur skulle det kännas att gå upp i det? Bli ett med signalen. Glömma allt annat. Bli sömngångare. Jag tänker på mannen och kvinnan som bröt sig in. Det är vad de varnade oss för, det de fördömde gång på gång i sina uttalanden. En armé.
Jag sväljer och griper hårt om handleden i jakt på tröst. Bulan värker men jag släpper inte taget. Tänk om de är på väg hit? Tänk om de kommer för att hämta mig. För att splittra mig.
Jag sneglar på Nens gestalt. Mina ögon har vant sig vid mörkret, vilket gör hennes drag urskiljbara. Det känns underligt att se henne sova. Sömnen får henne att se sårbar ut, ögonlocken flackar i drömmar jag inte känner till och de nätt formade läpparna ler lite grann. Hennes näsa har en liten backe precis som min, hon har ett stort födelsemärke på hakan och en hudflaga på underläppen.
Jag för fingrarna till min mage. De hittar lätt den lilla gropen vid midjan, gnider sig mot den. Ett avtryck, inte från en annan människa utan från en näringsförande slang. Jag har sett modeller av glasvaggor. Cylinderformade monster med sladdar som flytande tentakler.
Jag flyttar fingrarna till pannan, känner livet bulta strax under huden och föreställer mig hur det skulle kännas att få det splittrat. Gör det ont? Skulle det vara som att dö, eller värre? Skulle det vara en lättnad?
Pulsen stiger och jag blir alldeles torr i munnen. Jag lyssnar på mina tankar, deras enformiga malande har aldrig känts så betryggande. Tankarna får aldrig lämna mig. Aldrig. Jag tänker på kluvna skallar, på barn som placeras på rullband som varor och ondskefulla arkitekter som skeppar ut dem till högstbjudande, på bräckliga silverföremål som lämnats i mörka garderober alldeles för länge och på var jag skulle vara just nu om saker inte blivit så komplicerade.